Det här är en ganska fantastisk bok när man tänker efter, vad jag kan komma på så finns det inte en enda extern konflikt, ja förutom mellan Hazel och stödgruppen då vill säga. Men förövrigt så är alla otroligt vänliga mot varandra, till exempel ledaren i stödgruppen som varje gång säger “Vi lever vårt bästa liv idag!” eller Hazels föräldrar som gör allt för att Hazel ska må bra, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Hazel är döende inom cancer.

Men den största interna konflikten är självklar, Hazels kamp mot cancern. Om att slitas mellan att vilja dö för att slippa smärtan eller viljan att stanna kvar för att undvika att åstadkomma smärta å sina föräldrars vägnar.

Det framkommer tydligt att Hazel är glad för att leva, hon trivs med att få ligga inne på sitt rum och gömma sig bakom bokpärmar. Desto gladare över livet är hon ju dessutom nu när Augustus finns med i bilden. Samtidigt som ett liv där att stiga upp ur sängen på morgonen är lika ansträngande som att springa ett maraton inte är något särskilt liv. Hela tiden tynger också tanken på de människor hon sårar den dagen hon inte längre kommer finnas till ner henne. Den dagen då hennes föräldrar inte längre kommer vara föräldrar och borde hon ta avstånd från Augstus för att minska smärtan för honom när hon går bort?

Hazel beskriver sin egna konflikt på följande vis “Det pratas om hur tappra cancerpatienter är och jag förnekar inte den tapperheten. Jag har blivit petad och stucken och förgiftad i åratal och jag kämpar fortfarande på. Men inbilla er inget. I det ögonblicket skulle jag ha varit väldigt, väldigt glad att dö.”