När jag läste Förr eller senare exploderar jag anade jag inte att detta skulle komma. Jag hade en ganska klar bild på hur Hazel och Gus kärlekshistoria skulle forsätta vara så där episk och att den kanske skulle ta slut på ett fint sett som jag som läsare inte skulle få reda på. Med andra ord, jag trodde boken skulle sluta med att Hazel dog och att jag inte skulle få reda på Gus lidande efter hennes död. Men så var det inte.

Den stora vändpunkten kommer när Hazel och Gus är i Amsterdam för att träffa författaren Peter Van Houten. På deras sista dag sitter dom inne på Gus rum och han berättar för Hazel att han lyste som en julgran när dom röntgade honom på sjukhuset innan resan. Hans cancer hade spridit sig och den är nu överallt i hans kropp.

Detta vänder helt upp och ned på bokens historia. Hazel som var den sjukaste av dom två är helt plötsligt frisk som en nötkärna i jämförelse med Gus. Hon kommer att spendera tiden med honom så mycket hon bara kan hädanefter. Vilket är ganska förstårligt för de båda gillar varandra så pass mycket att ingen av dom skulle kunna dra sig ur även fast en allvarlig händelse inträffar.

När de sitter i hotellrummet så säger Hazel att han måste kämpa emot kriget inom sig, kämpa emot cancern. Då säger Gus en väldigt bra sak som förklara hur han känner till att dö och kriget emot sjukdomen. “Vad krigar jag om? Min cancer. Och vad är min cancer? Min cancer är jag. Tumörerna är gjorda av mig. De är gjorda av mig lika mycket som min hjärna och mitt hjärta är gjorda av mig. Det är ett inbördeskrig, Hazel Grace, och vinnaren är redan given.”