Coraline var enligt mig en okej bok. Jag tycker att handlingen skulle kunna ha blivit riktigt bra om författaren hade skrivit den på ett sätt mer anpassat för vuxna. Det jag menar med det är att boken var anpassad för en yngre åldersgrupp än gymnasieelever, vilket gör att jag personligen inte tyckte om så mycket. Jag tycker också att författaren kunde ha utvecklat allt lite mer så att boken blivit lite längre.

Tycker jag att Coraline passar in i det här bokprojektet? Nej, det tycker jag inte. Anledningarna till det är dels det jag berättade innan, att den är anpassad till en annan åldersgrupp. En annan anledning är för att jag tror att de som väljer boken inte väljer den för att den verkar bra eller spännande, utan jag tror att de väljer den för att det var den absolut kortaste och mest lättlästa boken av de som gick att välja. Jag tycker att alla böckerna ska vara ungefär samma storlek.

Det finns många vändpunkter i boken, både stora och små. Men det finns två större vändpunkter. Den första är när Coraline efter en utmaning mot “den andra mamman” lyckas med hjälp av katten och några själar befria sina föräldrar så hon tror att allt blir som vanligt. Det hon inte tänker på är att när hon skulle stänga dörren till den riktiga världen så gick “den andra mammans” hand av. Den andra vändpunkten är då när handen fortfarande är i liv och ska ta tillbaka nyckeln Coraline tog så handen kan låsa upp dörren och göra henne hel igen.

Boken handlar om Coraline som är nyinflyttad i ett gammalt hus i en lägenhet. Coraline utnämner sig till utforskare och spenderar sina första veckor just åt att utforska det nya området. Hon märker snabbt att hon har väldigt lustiga grannar. I det nya stället verkar allt lite lustigt. Hennes största fynd är en låst dörr i sin lägenhet. Hon öppnar den. Tråkigt nog var det bara en mur mellan deras och en annan tom lägenhet så hon lät den vara olåst. En gång vaknar Coraline på natten och ser en skugga. Hon bestämmer sig att följa efter den. Skuggan leder henne till dörren. Denna gången när hon öppnar så är den inte igenmurad. Bakom dörren syns en lång gång och en annan dörr på andra sidan. Genom sin nyfikenhet och sin vilja att utforska går hon genom gången och in i den andra dörren. Bakom dörren finns en värld som är identisk med den Coraline bor i. Alla karaktärer som finns i den riktiga världen finns också i “den andra världen”. De är identiska till utseendet men det är några detaljer som skiljer dem åt. De har alla knappögon, de är blekare, ofta längre och smalare. I denna värld är allt perfekt anser Coraline till början. Sedan förändras allt och “den andra mamman” vill ha Coraline i “den andra världen” för alltid. Här skapas en intern konflikt. Ska Coraline stanna eller inte?

På samma sätt som karaktärerna är beskrivna är miljön beskriven, det vill säga snålt. Eftersom de bara befinner sig i sitt nyinflyttade område och den “andra världen” som är identisk med det nyinflyttade området så finns det inte mycket att beskriva. Den lilla miljön som beskrivs kan fortfarande beskrivas mer utvecklande, mer mystisk och läskig, så man får den känslan man förväntade sig av boken.

I början av boken är det mycket torftiga beskrivningar på karaktärer och miljö. Det är inte förrän i slutet av boken miljön beskrivs i den nivå jag önskar. Det är då intressanta detaljer och ställen kommer. När man väl läser en miljöbeskrivning fokuserar ofta författaren på färg, kontur, känsel och ibland lukt.

Jag har lite svårt att bestämma mig över vad jag tycker om den här boken. Först under tiden jag läste den så tyckte jag att den var väldigt förvirrande och jag förstod inte riktigt handlingen i den. När jag sedan nästan läst ut den så kände jag att jag fortfarande var lite förvirrad och tyckte att boken var kass. Jag ändrade dock uppfattning efter boksamtalet. Jag fick då svar på frågor jag hade och förstod de djupa känslorna och de små detaljerna i boken. Jag tycker nu att den var läsvärd och ganska bra. Den är inte den bästa boken jag läst men den passar verkligen i ett bokprojekt som detta. Med anledning av att det finns så mycket att diskutera om den. Den hade en mycket intressant handling och man lärde sig samtidigt lite historia om Estland under och efter andra världskriget. Dock så krävde den lite förkunskaper, vilket jag inte hade. Det kan vara en utav anledningarna till att jag blev lite förvirrad av handlingen.

Jag ger Oksanes bok Utrensning tre av fem stjärnor. Den har en intressant handling och ett mycket oväntat och spännande slut men dras ner pågrund av att den hoppar så mycket i tiden. Oksanen har använt ett mycket målande språk och jag är imponerad över hur hon beskriver de djupa känslorna. Språket är relativt enkelt och Oksanen har verkligen tänkt igenom sin bok.

Om ni ska läsa Utrensning så vill jag ge er ett tips. Hållkoll på vilket år kapitlet ni läser utspelar sig under och vart den utspelar sig. (Står i hörnen på varje sida.) Jag var inte tillräckligt uppmärksam och missade detta under de första 60 sidorna… Detta gjorde förvirringen ännu större.

Författaren i boken har inte lagt ner någon större del på att beskriva miljön. Då boken endast utspelar sig i Coralines hus i den riktiga världen och hennes hus i den partiska världen där allt ser exakt likadant ut.

Detta gör så klart att författaren inte behöver skriva massa för att beskriva olika platser i boken. Författaren har till och med nästan skippat att beskriva karaktärerna i boken då han bara beskriver dem översiktligt

Då författaren ska beskriva något i boken så gör han det översiktligt, men det kan komma vissa undantag då han beskriver mer detaljerat på på vissa viktiga punkter i boken.

Utrensning var en bok som jag tyckte var bra, kanske inte den bästa boken som jag någonsin läst, men den var definitivt läsvärd. Jag tycker att det är en bok som man inte kan sluta läsa även om den inte alltid är spännande, då det hela tiden finns obesvarade frågor som man bara får reda på om man läser hela boken, det är något som jag tycker om när jag läser böcker. Jag vill ha en bok som gör att jag vill fortsätta läsa fram till slutet.

Denna boken kretsar kring Aliide och hennes egna tankar, man får hela tiden följa hennes känslor och för det mesta så handlar det om att hon är olycklig, så vändpunkten i denna boken tycker jag är när Aliide gifter sig med Martin. Hon blir kanske inte jätte lycklig direkt, men det är som att hon blir lättad och det är mindre sorg i hennes tankar.

Vändpunkten i Coraline var alldeles för tydlig enligt mig. Man förstog direkt hur det skulle lösa sig och att det skulle sluta gott. Det är när Coraline förstår hur hon ska befria sig själv och sina föräldrar. Hennes andra mamma går med på leken eller spelet som ska avgöra om hon får gå hem eller om hon ska stanna och låta den andra mamman göra som hon vill. Redan då hade jag förstått att det var så hon skulle klara sig.

Hon lyckas göra allt som hon skulle och hennes andra mamma ska släppa henne fri, vilket hon som förutsagt inte har några som helst planer på. Coraline lyckas ändå lura henne. Hon lyckas ta sig ut ur världen och rädda sina föräldrar. Dock så kvarstår det fortfarande ett problem. Den andra mammans hand blev klämd i dörren mellan världarna och finns nu i den riktiga världen. Den gör allt för att försöka få tag i nyckeln som leder till dörren mellan världarna.

Boken Coraline handlar om flickan Coraline Jones som har med sin familj flyttat in i ett hus. Hon går på upptäcksfärd genom hela husets rum och vrår. Efter ett tags letande inomhus hittar hon en liten dörr i salongen som är låst. Hon ber sin mamma att öppna den, vilket hon gör, men till Coralines besvikelse finns det bara en tegelvägg bakom dörren.

Coraline ger inte upp. Hon försöker själv öppna dörren och då är plötsligt tegelväggen borta. Hon går in i korridoren och kommer till en lägenhet som ser exakt likadan ut som den hon nyss gick ut ifrån, väldigt exakt, till och med möblerna är likadana. Hon hör någon ute i köket och går dit. Det är en kvinna som bakifrån ser ut som Coralines mamma och det gör det även när kvinnan vänder sig om. Förutom att hon har knappar som ögon. Coraline blir väl mottagen av kvinnan som säger sig vara Coralines andra mamma. Men allt verkar lite för bra för att vara sant.

I den “andra världen” finns alla andra som bor i huset normalt med, förutom att de har knappar som ögon. Coraline märker att hennes andra mamma vill hålla kvar henne i denna värld och gör verkligen allt. Men Coraline lyckas ta sig tillbaka till den riktiga världen men, det är något som saknas där… Hennes föräldrar är spårlöst försvunna. Hon inser att den andra mamman har kidnappat dem  och hon ger sig in i den världen igen för att rädda dem.

Jag tycker både bra och dåligt om denna bok. Den har ett bra innehåll och goda tankar till exempel att man inte vill få allt man vill ha. Tyvärr så var upplösningen lite för tydlig. Fick tankarna att författaren bara ville få klart skrivandet och avslutade på lättaste sättet. Så det blev ett stort minus.

Jag tycker ändå att Coraline är en bra bok att ha med i ett läsprojekt då den har ett gott innehåll. Kanske så är den lite för kort för att den ska passa in i gymnasiet. Men det är en jättebra bok för den som gillar lite mer kortfattade böcker utan vad jag vill kalla transportsträckor, det jag menar är att det händer saker hela tiden.

Coraline får därför två av fem stjärnor i betyg av mig.

En bra bok jag skulle vilja tipsa om är Boktjuven, skriven av Markus Zusak. Det är en lite längre bok men den är riktigt bra. Det finns mycket att diskutera om den så den skulle passa väldigt bra i ett projekt som detta. Den har en handling om en flicka i tyskland under Andra världskriget. Mer vill jag inte säga. Vill man läsa en bra bok så rekommenderar jag den.

I denna boken så är det en blandning mellan interna och externa konflikter. Den interna konflikten som Aliide har med sig själv, samt den interna konflikten som Zara har med sig själv, sen självklart den externa konflikt som gäller kriget, mellan kommunisterna och fascisterna, mellan ryssarna och esterna och så mycket mer.

Den interna konflikten som Aliide har med sig själv pågår under hela boken, det är allt ifrån saker som rör hennes syster, Hans, Martin, Linda och självklart beslut som hon måste ta själv. Att hela tiden läsa saker och ting från Aliides sida gör att man får ett medlidande då hon nästan hela tiden är olycklig, ofta tack vare en intern konflikt som hon har med sig själv. Den externa konflikten som rör kriget påverkar så klart också Aliide och är nog orsaken till många av hennes interna konflikter.

Jag tycker helt klart att min bok är värd att ha med i detta läsprojekt. Detta främst på grund av två anledningar.

Först och främst så tycker jag det är jättebra att ha med en bok som är baserad på en sann händelse, eller rättare sagt en situation som håller på än idag. Boken ger faktiskt läsaren, en bra insikt i konflikten mellan Palestina och Israel, även att den genom hela boken ses ur Palestinas perspektiv.

En annan sak jag tycker är bra med boken, är att den verkligen utmanar läsaren. I vissa delar av boken har svenskan varit så förvirrande, att jag flera tillfällen velat slänga in boken i brasan hemma. Så boken och författarens sätt att skriva utmanar verkligen läsaren, i alla fall utmanade den mig.

Men självklart har jag inte bara bra åsikter om boken, utan det finns en sak som gör att jag bara vill slänga boken och det är slutet. Boken sluta på ett så dåligt sätt, ett sätt som gör att en stor del av boken blir ett mysterium. Ett mysterium jag inte tycker är behövligt när man läst 380 sidor!

Men två är mer än ett och boken är enligt mig värd att vara kvar i läsprojektet, detta på grund av bokens handling och koppling med en konflikt, men samt att språket i boken är utmanande.

Boken jag läst avslutas på ett väldigt konstigt sätt och jag blir förvirrad bara jag tänker på det. Enligt mig finns det ingen riktig vändpunkt där alla problem löses. Utan boken slutar istället med att huvudkaraktären slänger sig över sin dotter för att rädda henne från att bli skjuten. Vilket leder till att hon själv skjuten och dör.

Efter den händelsen handlar resten av boken om Amals barn Sara. Hon reser till sina förfäders familjehem, för att få reda på mer om sin familj, som hon aldrig träffat på grund av att hon bott i USA hela sitt liv. Efter det blir hon hemskickad till USA. Där köper hon flygbiljetter till några av sina släktingar, så de kan komma dit. Väl där börjar hennes kusin Jacob plugga, på universitet.

När man läst så långt tror man att boken är slut. Men det är den inte, utan istället händer något som får mig att bli arg och frustrerad. Det sista kapitlet skrivs som att Amals bror, som man innan trodde var självmordsbombare, lever. Men man får aldrig ett klart “han lever” utan allt är väldigt förvirrat.

Så jag har läst en bok på 380 sidor för att inte förstå slutet av den. Förstår inte att författaren kan göra såhär med boken.

Så den smådåliga vändpunkten följs av en upplösningen som först är helt uppenbar, men sen förändras till världens mysterium.

Förväntade mig mer av slutet...

Jag hade verkligen stora förhoppningar på denna bok. Att vara etta på New York Times bestsellerlista talar lite för sig självt. Men de som gjorde att jag verkligen tog denna boken var för att jag fick väldigt många påtryckningar om att den var värd att läsa.

Om jag ska säga vad jag verkligen tyckte, så blev jag innerligt besviken. Jag tyckte den var alldeles för utdragen och väldigt mycket tankar som jag till viss del inte alls kunde relatera till eller hålla med om. Då tänker jag mest på alla tankar som Hazel och Gus bollar mellan varandra. Tyvärr blir utgången att den blev lite mycket i vissa fall. Dem hade så många tankar som var väldigt djupa som jag aldrig tänkt på någon gång. Problemet blev att jag inte riktigt fick grep på boken, hade svårt att relatera till de och även att uppskatta boken. Eller så kanske de var att boken inte levde upp till de förväntningar den hade fått av mig, boken hade säkert varit bättre om man inte hade haft några förhoppningar alls. I vanliga fall läser jag inte noveller frivilligt, de skulle kunna vara därför jag kände att de var lustigt och ovant.  

Min känsla var att boken hade många vändpunkter till exempel när Hazel får tillåtelse av läkarna att åka till Amsterdam, eller när författaren börjar svara på de mail Hazel och Gus skickar. Men den allra största vändpunkten gör att bokens alla förutsättningar blir helt annorlunda. Hela boken får en helt ny mening. Att allt kan hända, den som kanske ser friskast ut är den som kanske stryker med först. Jag kan tycka att det är bra att han faktiskt dör lite för mitt eget underhållningssyfte. Men otroligt tråkigt om de skulle vara riktigt. Eftersom de är boken jag ska bedöma. Allt var lite för bra för att vara sant, en bok utan att något drastiskt händer någon gång känns väldigt konstigt för mig.

Det som hände var att på flyget hem från Amsterdam berättar Gus att han har fått ett återfall av skelettcancer och att det inte direkt fanns något som skulle funka. Han blev sedan tvungna att testa en behandling när han kom hem. Gus visste redan innan resan till Amsterdam men han ville inte förstöra för Hazel när hon väl kunde åka med.

Inledningsvis skulle jag bara vilja säga att Förr eller senare exploderar jag är en helt enastående och fantastisk bok som jag sent kommer att glömma. Något som jag verkligen fastnade för var John Greens sätt att skriva och därför kommer jag med säkerhet att läsa fler av Greens verk.

Jag tycker att Förr eller senare exploderar jag är otroligt bra därför att den åskådliggör karaktärernas känslor och miserabla öden på ett levande sätt. Hur huvudpersonen Hazel beskriver sig själv som snart exploderad granat anser jag är en utav världens absolut bästa beskrivningar på en människas tillstånd, eftersom att förr eller senare exploderar vi alla och det finns inte en själ i hela universum som kan förhindra det. Att få sätta sig in i hur det är att vara cancersjuk och leva under de omständigheterna som Hazel gör, har gjort att jag nu uppskattar de små sakerna i livet ännu mer. Att bara kunna pallra mig upp för trappan till mitt rum utan att lida det allra minsta är en av flera saker jag reflekterat över. Man ska vara glad över att få vara frisk och värdesätta det, för gör man inte det ångrar man sig den dagen då man själv eller någon i ens närhet blir sjuk, då tar man inte längre den friskes möjligheter för givet.

Boken föll mig i smaken på grund av dess fantastiska språk och sätt att förtrolla sin läsare. Den här boken passar som handen i handsken till det här syftet då den med säkerhet har väckt starka känslor hos de flesta vilket bjuder in till inspirerande diskussioner. Jag kan bara säga “Tack, tack, tack John Green för en perfekt bok”.

Boken handlar om Coraline som nyss flyttat in i ett hus. Coraline som gillar att utforska, utforskar hela huset och hittar en konstig liten dörr. Det visar sig att det inte är något bakom dörren förutom en vägg av tegel.

En natt så vaknar hon och ser en skugga. Hon följer den och hamnar vid dörren. Bakom dörren är det nu en gång. Coraline som är en nyfiken tjej går igenom utan att tänka. På andra sidan är det exakt likadant, hon verkar vara i samma hus.

Hon märker sedan att det inte alls är samma hus. Hon har annorlunda föräldrar och skillnaden med dom är att dom har knappar som ögon, mycket snällare och gör allt för att göra henne glad. Det blir en intern-konflikt och hon vet inte om hon vill stanna eller vara med sina riktiga föräldrar. Det enda hon behövde göra för att stanna hos dom “andra föräldrarna”, som hon kallade dom, var att byta ut sina ögon mot knappar.

Boken handlar om flickan Coraline Jones som tillsammans med sin familj flyttar till ett stort hus på landet. Efter att hon har utforskat det nya huset så finner hon en dörr som inte leder till någonting. Den natten vaknar hon av en skugga som rör sig och som hon sedan följer ner till dörren. Den här gången hittar Coraline en mystisk gång bakom den och nyfiken som hon är går hon igenom den för att utforska. På andra sidan finns ett hus som ser nästan exakt likadant ut som Coralines egna. Även hennes mamma och pappa finns där, den enda skillnaden är att de har knappar istället för ögon. De bryr sig väldigt mycket om Coraline och vill att hon ska stanna hos dem för all framtid. Det enda Coraline behöver göra är att byta ut sina egna ögon mot knappar.

Till en början är som sagt Coralines “andra föräldrar” jättesnälla mot henne och en intern konflikt skapas. Ska hon stanna hos de andra föräldrarna som alltid lagar god mat och som alltid spenderar tid med henne eller ska hon återvända till sina riktiga föräldrar?

Vilken otrolig bok! Jag är fruktansvärt imponerad på sättet den är skriven på och vilken berättelse! Den bevisar för mig att hur illa allt i livet är så hjälper det oerhört mycket om man håller humöret och humorn uppe. Man visste från början att Hazel skulle dö av sin sjukdom, bara det tycker jag verkade sorgligt mer denna boken men det finns inget som berör mig så mycket som kärlek. Man känner verkligen kärleken som finns mellan Augusts och Hazel och sedan när man inse att de inte har alls lång tid kvar tillsammans så gjorde det ont i hela mig. Denna boken fick mig även att inse att inse att vi alla ska dö. Man ska inte tro att man är odödlig bara för att man inte lider av någon sjukdom. Jag tror att om man lever med en sjukdom som Hazel, så kan man uppskatta saker mer, man får ett helt annat synsätt på livet. Hon tar ingenting förgivet som så många här i världen gör.

Jag har fått väldigt mycket intryck av denna boken, vissa har varit svårare än andra att smälta. Ett som var väldigt svårt att smälta var när Augustus dog, det gjorde ont i hela hjärtat för det känns som att Augustus och Hazel var en del av mitt liv. Jag kände kärleken mellan dem väldigt starkt som jag nämnde innan. Jag tror aldrig att jag kommer glömma denna boken.

Vändpunkten i “förr eller senare exploderar jag” är väldigt tydlig, det är när man får reda på att Augustus har fått cancer ännu en gång och man förstår att han kommer att dö innan Hazel. Det är när de är i Amsterdam som Hazel börjar märka att allt inte är som det ska vara med Augustus. Han får ont när han ska öppna hissdörren och allt verkar lite konstigt, jag tänkte nog betydligt mer på det än vad Hazel gör. Hon är mitt uppe i att uppleva sin livs första kärlek. Augustus har  hållit det hemligt för Hazel för att han inte vill oroa henne, han ville att hon skulle få en fantastisk resa och inte förstöra den med att hon hela tiden ska behöva gå runt och oroa sig för honom.

Jag kan endast försöka leva mig in i att vara Hazel i detta läget. Försöka förstå att ens livs kärlek kommer att dö och det kommer att vara snart. Augustus skelettcancer har spritt sig så pass mycket att han inte har mer tid kvar att leva än en dryg månad. I Augustus och Hazles förhållande har det alltid varit Hazel som varit den sjuke men i slutet av boken märks det knappt på henne att hon är sjuk, så som hon ställer upp för sin pojkvän varje sekund. Hon finns alltid där för henne den sista månaden i hans liv.

Äntligen ska jag få skriva om vad jag tycker om Förr eller senare exploderar jag. John Green har skrivit och lagt upp boken på ett mycket bra sett. Med ett fokus på den fina berättelsen. Alltid med en balans mellan en mycket seriös historia men samtidigt med en gnutta humor genom hela boken. John Green har också gjort ett mycket bra jobb med att beskriva karaktärerna. Det känns som att Hazel och Gus är några bekanta i mitt liv nu, vilket förklarar att John Green har gjort ett mycket bra jobb!

Många andra böcker som jag tyckt om är inte alls uppe i samma nivå som Förr eller senare exploderar jag. Denna boken har ett viktigt syfte och ger läsaren en riktig tankeställare. Den påminner om den hemska vardagen som finns runt om i världen. Det finns så mycket viktigare problem som hur man ska överleva dagen istället för mina jobbiga klädprobelm på morgnarna.

Denna boken tycker jag är en perfekt bok för bokprojekt som dessa. Det finns mycket att diskutera om boken men även mycket runt omkring den. Jag tycker boken är lätt att förstå och helt lagom lång när man får några veckor på sig att läsa den. John Green har också skrivit boken med ett mycket varierat språk och med många metaforer, vilket gjort att den blivit roligare att läsa!

Kort sagt, en mycket, mycket MYCKET bra bok som är värd varenda minut du lägger ner tiden på att läsa den!

Det kommer verkligen inte som en chock att Förr eller senare exploderar jag är en väldigt hyllad bok med tanke på att det finns en sådan bra balans i boken mellan komik och allvar som jag tidigare nämnt. Jag har även tidigare sagt att mina förväntningar på boken var extremt höga med tanke på just alla hyllningar och ett tag beskyllde jag mig själv för att ha haft så pass höga förväntningar då boken inte riktigt fångade mitt intresse i början.

Många sidor senare kom jag tillslut in i boken. Jag skulle vilja påstå att det var resan till Amsterdam som fångade mitt intresse igen tack vare att äventyret var så levande. Det kändes precis som att jag var där med dem bland den härliga, varma, kärleksfulla miljön.

Att få möjligheten att läsa Förr eller senare exploderar jag tycker jag var väldigt bra och jag rekommenderar att fler ska få denna möjlighet. Man får sig en tankeställare då man aldrig kan veta hur många dagar man har kvar att leva. Ingen vet inte hur många dagar han/hon har kvar att uppskatta sitt liv, sin omgivning och möjligheterna man får här i livet. Våra levnadsdagar är egentligen alltid nerräknade. Vi vet att det är så det kommer bli, att vi alla tillslut kommer dö, men vi behöver inte tänka på det på samma sätt som Gus och Hazel behöver.

Jag tycker att Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en väldigt bra bok på så sätt att den är realistisk och lätt att sätta sig in i. Sara Ohlsson beskriver verkligen hur det kan kännas att bli lämnad och vara tvungen ta sig upp efter ett hårt fall. Hon bygger upp en värld med få miljöbeskrivningar men kompenserar med trovärdiga karaktärer som gör boken levande.

Det enda jag tyckte var mindre bra med boken var att den inte var så händelserik. Det var inte den typen av bok som tar en med storm och som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man kunde snarare räkna ut de kommande händelserna i boken (bortsett från slutet) vilket gjorde den lite långdragen.

Jag anser verkligen att boken är lämplig till läsprojektet, inte bara för att den är välskriven och lättläst utan det är det också en bok med mycket variation som framkallar många olika känslor, den är både humoristisk och väldigt fin utan att vara överdriven. Berättelsen känns väldigt trovärdig på så sätt att den inte är förskönad utan beskriver ödet som skapas på ett ärligt sätt. Boken är också bra på så sätt att den tar upp viktiga och aktuella ämnen för en ungdomstjej idag, vad som är accepterat av omgivningen eller inte och vilka konsekvenser som kan uppstå.

Vändpunkten i Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag kommer väldigt sent och ganska oväntat i boken.

Olivia är ute och dansar på Bistro med sina kompisar när John plötsligt kommer fram i vimlet. Helt oförmodat står han där, så nära att hon kan känna hans andetag. I samma sekund faller Olivia tillbaka. Muren som hon med möda byggt upp runt sig själv för att klara sig utan John finns inte längre. Han vill ha henne och hon klarar inte av att säga emot.

Men efteråt när John viskar hur mycket han älskar henne mår hon illa. Olivia går hem och vaknar utan ångest men med tankar som inte kan sluta snurra. När John hör av sig och vill att dom ska ses ber hon honom att låta henne vara. Olivia orkar inte reda ut sina tankar och dränker dem ännu en gång i alkohol. Hon vaknar upp med ett tomt minne och huvudvärk, vill veta vad som hände men är alldeles för rädd för svaren.

En kväll är det bara som att allting klarnar för Olivia, allt det som hon någonsin tvivlat på är borta och hon bestämmer sig till slut för att träffa John och reda ut deras relation en gång för alla. John berättar om hur mycket han verkligen älskar Olivia och hur mycket han vill ha henne tillbaka men för Olivia är det inte likadant som förut. Trots att han säger allt det där som hon velat höra sedan det tog slut går det inte. Det är samma John men inte samma känslor. Det spelar ingen roll hur mycket John ber den här gången för det är inte längre upp till honom.

Även om slutet inte alls är lyckligt så tycker jag om det, trots att jag hade hoppats på att Olivia och John skulle hitta tillbaka till varandra. Det är ett sådant starkt och känslosamt slut, att Olivia lyckats ta sig igenom allt vad ett hjärtekross innebär och ändå kan lita på sitt hjärta känns därmed som det rätta sättet att avsluta boken.

Mina tankar kring denna bok är tämligen splittrade, samtidigt som jag tyckte detta var en helt fantastiskt bra ungdomsbok så tyckte jag den var fruktansvärt jobbig att läsa. Att läsa om hur dålig Augustus blev på slutet gjorde ont i mig och nästintill illamående. Förmodligen på grund av vetskapen om att detta även sker ute i verkliga livet, tyvärr är det inget författaren hittat på för att få en bra story till sin bok.

Men trots den tunga delen av boken så var det en passande bok för ett projekt som detta och för ungdomar i vår ålder eftersom att det är en väldigt tänkvärd bok som får kugghjulen att börja snurra igång och man börjar tänka på vad det viktiga i livet egentligen är och vad det är som betyder mest i slutändan.

Man läser om hur två ungdomar lever med döden väntandes runt hörnet och hur de ändå försöker leva ett normalt liv och finna glädjen i kärlek och i så vardagliga ting som böcker, man får också läsa om deras anhöriga som bara får finna sig i det faktum att deras barn kommer upphöra att finnas till och hur de ändå kämpar på och försöker fokusera på livet efteråt. Det är fascinerande!

Att boken är så välskriven är ännu en faktor till att den passar så bra för detta bokprojekt. Boken innefattar tragedi, kärlek, glädje, sorg och lycka, många bra ingredienser i denna realistiska och välskrivna bok.

Ja, den här boken har satt så pass djupa spår i mig så jag slår på stort och ger boken fem utav fem toastes.

Det är Coraline som är huvudpersonen. Hon är en mycket nyfiken tjej i “utforskaråldern”. Det är en av sakerna hon lägger mest tid till. Hennes föräldrar ger henne inte så mycket tid vilket bidrar mer till att hon ger sig iväg på egna vägar. Hon är ändå rätt modig och smart och klarar sig igenom de flesta situationer enkelt.

Annars är det inte så många karaktärer i boken. Det är Coraline, hennes föräldrar och de andra som bor i huset. Men dubbelt av dem då de finns i både den vanliga världen och den andra bakom dörren i salongen. 

Det är svårt att avgöra när vändpunkten kommer i en bok som hoppar i tiden, men eftersom boken handlar om två historier som knyts samman till en så tycker jag det finns två stora vändpunkter.

Den ena är när Zara bestämde sig för att fly från sin hallick när de är i Estland eftersom hon visste att Aliide bodde i närheten. Zara har enda sedan hon åkte ifrån Ryssland burit med sig ett foto på sin mormor och Aliide med Aliides adress på baksidan. Om hon inte hade flytt så hade hon inte träffat Aliide, vilket är en stor vändpunkt eftersom Aliide aldrig fått veta att Zara fanns.

Den andra vändpunkten är när Aliide får sin syster och hennes dotter utvisade från Estland i hopp om att hon och Hans ska kunna bli ett par. Hade inte det hänt så hade Zara aldrig åkt för att besöka Aliide eftersom hon och hennes familj förmodligen fortfarande bott i Estland. Ingel och Aliide hade på så sätt aldrig förlorat varandra, som de gjorde nu eftersom Aliide inte ens låtsas som om hon har en syster.

När jag läste Förr eller senare exploderar jag anade jag inte att detta skulle komma. Jag hade en ganska klar bild på hur Hazel och Gus kärlekshistoria skulle forsätta vara så där episk och att den kanske skulle ta slut på ett fint sett som jag som läsare inte skulle få reda på. Med andra ord, jag trodde boken skulle sluta med att Hazel dog och att jag inte skulle få reda på Gus lidande efter hennes död. Men så var det inte.

Den stora vändpunkten kommer när Hazel och Gus är i Amsterdam för att träffa författaren Peter Van Houten. På deras sista dag sitter dom inne på Gus rum och han berättar för Hazel att han lyste som en julgran när dom röntgade honom på sjukhuset innan resan. Hans cancer hade spridit sig och den är nu överallt i hans kropp.

Detta vänder helt upp och ned på bokens historia. Hazel som var den sjukaste av dom två är helt plötsligt frisk som en nötkärna i jämförelse med Gus. Hon kommer att spendera tiden med honom så mycket hon bara kan hädanefter. Vilket är ganska förstårligt för de båda gillar varandra så pass mycket att ingen av dom skulle kunna dra sig ur även fast en allvarlig händelse inträffar.

När de sitter i hotellrummet så säger Hazel att han måste kämpa emot kriget inom sig, kämpa emot cancern. Då säger Gus en väldigt bra sak som förklara hur han känner till att dö och kriget emot sjukdomen. “Vad krigar jag om? Min cancer. Och vad är min cancer? Min cancer är jag. Tumörerna är gjorda av mig. De är gjorda av mig lika mycket som min hjärna och mitt hjärta är gjorda av mig. Det är ett inbördeskrig, Hazel Grace, och vinnaren är redan given.”

Jag tror att alla liv och historier har händelser och saker som gör att allting helt plötsligt förändras. Jag tror att allting beror på någonting, att det finns någon slags vändpunkt samt förklaring för hela rubbet.

I förr eller senare exploderar jag finns det en konkret vändning som gör att hela berättelsen ändrar riktning. Jag tänker självfallet på de sidor där den föredetta cancersjuka Gus berättar för sin livskärlek att han har fått återfall och de båda förstår att det förmodligen kommer att bli slutet. Slutet på en alldeles för kort livstid. När jag läste dessa sidor kändes det som att de båda visste att man inte kan lura döden mer än en gång. Ett cancersjukt barn kan bara överleva en gång och livet mot all förmodan skulle välja att ge sig på samma barn igen är det så gott som kört. Det sättet som Green målar upp det unga parets kärlek är gripande enda in i slutet då Hazel stannar vid Gus sida för att han ska hålla sig kvar så länge som möjligt. Tänk att allt kan verka så underbart och det kan kännas precis som att slutet kommer att bli det lyckligaste någonsin men så händer det något och allt faller samman.

Det är när man får ta del av historier som denna som man på riktigt undrar vem eller vad som beslutar att exempelvis ett barn ska bli sjukt för att sedan dö. Är det någon allsmäktig i himlen, ödet eller kanske valen vi gör som blir till vändpunkter som bestämmer framtiden?

I min bok ”förr eller senare exploderar jag” så inträffar ett dödsfall, vilket man kan tycka är ganska uppenbart eftersom boken handlar om just cancer. Men jag själv tycker inte att det är just vid dödsfallets skede som bokens vändpunkt utspelar sig. Nej, detta sker några veckor innan då Agustus och Hazel befinner sig i Amsterdam, dem lever de lyckliga livet men efter hemfärden så berättar Agustus för Hazel om hur cancern har spridit sig och inom loppet av bara någon vecka förändras deras liv och också hela bokens handling. Agustus blir drastiskt sämre och han börjar dö långsamt. Bara några veckor efter detta dör han, självklart blir det en vändpunkt för boken när själva huvudpersonen försvinner ur berättelsen, men det är vid beskedet och vid insjuknandet som livet för både Hazel och Agustus och deras tidigare så vackra relation förändras totalt.

Självklart är det här fruktansvärt frustrerande för en läsare som inte vill ha något hellre än ett lyckligt slut på bokens sista sida. Man vill inget hellre än att två personer så menade för varandra ska få vara med varandra, och det finns inget som gör så ont som när man inser att det inte finns något man kan göra för att styra ödet, man kan bara vända på bladen, fortsätta läsa och låta allt som händer hända. Men samtidigt tror jag att det är just detta som gör boken till en sådan läsupplevelse, det är de dystra och fruktansvärda händelserna som lämnar de djupaste spåren.

Aliide har svårt att känna vad som är rätt och fel och även om hon innerst inne vet att det är fel att hemligt älska sin systers make så kan hon inte rå för det. Enligt henne är Hans den vackraste människan på jorden och det gör henne så ledsen av att veta att han inte älskar henne så som hon älskar honom. Även om Aliide älskar sin syster så kan hon inte låta bli att hata henne för att hon har Hans och inte hon. Inte nog med att Ingel har Hans utan hon är också mycket bättre än Aliide på att utföra hushållssysslor. Aliide är så full av avundsjuka att hon lyckas få sin egen syster förvisad ifrån Estland i hopp om att Hans ska bli hennes.

Konflikten som Aliide har är intern och det sker i hennes huvud utan att någon vet om det, inte ens hennes syster. Det är en rätt intressant tvist på temat förbjuden kärlek eftersom det får en helt ny mening när det handlar om hennes systers man och dessutom under den här tiden i Estland.

Sofie Oksanen har valt att i sin bok Utrensning inte ha med så mycket miljöbeskrivningar. De få som finns är enkla och det finns ett stort utrymme för läsaren att bilda sin egen uppfattning. Jag själv tycker inte att det gör så mycket att få använda sin egen fantasi och måla upp en egen bild av miljön och platserna. Oksanen har istället riktat in sig mer på inre tankar och boken berättas utifrån Zaras och Aliides funderingar och diskutioner som de har med sig själva inuti deras huvuden.

Av de enkla beskrivningar som finns så har jag en bild av att boken utspelar sig i ett grått, osäkert och dystert samhälle. Aliides lilla hus känns tomt, tyst och kallt. Där små flugor genast få uppmärksamhet. Aliide är en äldre kvinna och verkar ha ordning och reda i sitt hus. Än så länge så är det i hennes lilla hus som det mesta av boken utspelat sig med undantag av några tillbakablickar, men det berättas inte då vart de befinner sig. Att veta exakt vart de befinner sig i de stunderna har inte så stor betydelse för handlingen, så det stör mig inte. Jag tror dock att boken kommer utspela sig på flera platser under berättelsens gång men kommer nog hela tiden ha grunden hemma hos Aliide.

Författaren beskriver inte miljön så väldigt detaljerat. Han beskriver den enkelt men så att man får en bild på hur det ser ut. Man får helt enkelt göra en egen bild om platserna. Han beskriver dom viktigaste grejerna som te.x “Det var ett gammalt hus. Det hade en vind under taket och en källare under marken och en igenvuxen rädgård med enorma gamla träd”

Det är tillräckligt för att få en bild i huvudet men man får använda sin egna fantasi. Men det finns inte så mycket att beskriva i boken eftersom det utspelar sig på samma ställe hela tiden.