Som jag nämnde i mitt första blogginlägg sitter jag alltid och gråter till filmen, men när jag bara hade några kapitel kvar av boken hade jag fortfarande inte fällt en enda tår. Kanske var mina förväntningar alldeles för höga och därmed helt ouppnåeliga?, tänkte jag. Även där hade jag fel. Mina förväntningar var inte ouppnåeliga, de var höga, men inte ouppnåeliga.

 

Jag vill bara varna dig som vill läsa boken och därför inte veta slutet, fortsätt inte läsa blogginlägget för nu kommer chocken och vändpunkten...

 

Anna hade precis fått rätten till sin egen kropp och var påväg därifrån… "En trafikolycka, två bilar, personskador. De behöver mig" säger Brian (pappan i familjen). Väl framme på olycksplatsen får Brian sig en rejäl chock. I den kvaddade bilen ser han en välbekant tjej, pressad mot en krossad ruta. "Trettonårig flicka, trafikolycka, allvarlig inre skallskada..." meddelar han sjukvårdarna. "Det är Anna. Paulie, det är Anna!"

 

Annas skador är så allvarliga att hon endast lever tack vare en respirator. Det finns ingen eller inget som kan rädda henne längre. Hennes föräldrar, Brian och Sara, måste själva stänga av det enda som håller deras barn levande. "Jag kan inte göra det" viskar Sara. Brian svarar "Älskling, hon är inte här. Det är maskinen som håller hennes kropp vid liv. Det som gör Anna till Anna är redan borta" sedan stänger han av respiratorn samtidigt som Sara håller handen på Annas hjärta tills hjärtat slutat slå.