Jag tycker att Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en väldigt bra bok på så sätt att den är realistisk och lätt att sätta sig in i. Sara Ohlsson beskriver verkligen hur det kan kännas att bli lämnad och vara tvungen ta sig upp efter ett hårt fall. Hon bygger upp en värld med få miljöbeskrivningar men kompenserar med trovärdiga karaktärer som gör boken levande.

Det enda jag tyckte var mindre bra med boken var att den inte var så händelserik. Det var inte den typen av bok som tar en med storm och som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man kunde snarare räkna ut de kommande händelserna i boken (bortsett från slutet) vilket gjorde den lite långdragen.

Jag anser verkligen att boken är lämplig till läsprojektet, inte bara för att den är välskriven och lättläst utan det är det också en bok med mycket variation som framkallar många olika känslor, den är både humoristisk och väldigt fin utan att vara överdriven. Berättelsen känns väldigt trovärdig på så sätt att den inte är förskönad utan beskriver ödet som skapas på ett ärligt sätt. Boken är också bra på så sätt att den tar upp viktiga och aktuella ämnen för en ungdomstjej idag, vad som är accepterat av omgivningen eller inte och vilka konsekvenser som kan uppstå.

Vändpunkten i Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag kommer väldigt sent och ganska oväntat i boken.

Olivia är ute och dansar på Bistro med sina kompisar när John plötsligt kommer fram i vimlet. Helt oförmodat står han där, så nära att hon kan känna hans andetag. I samma sekund faller Olivia tillbaka. Muren som hon med möda byggt upp runt sig själv för att klara sig utan John finns inte längre. Han vill ha henne och hon klarar inte av att säga emot.

Men efteråt när John viskar hur mycket han älskar henne mår hon illa. Olivia går hem och vaknar utan ångest men med tankar som inte kan sluta snurra. När John hör av sig och vill att dom ska ses ber hon honom att låta henne vara. Olivia orkar inte reda ut sina tankar och dränker dem ännu en gång i alkohol. Hon vaknar upp med ett tomt minne och huvudvärk, vill veta vad som hände men är alldeles för rädd för svaren.

En kväll är det bara som att allting klarnar för Olivia, allt det som hon någonsin tvivlat på är borta och hon bestämmer sig till slut för att träffa John och reda ut deras relation en gång för alla. John berättar om hur mycket han verkligen älskar Olivia och hur mycket han vill ha henne tillbaka men för Olivia är det inte likadant som förut. Trots att han säger allt det där som hon velat höra sedan det tog slut går det inte. Det är samma John men inte samma känslor. Det spelar ingen roll hur mycket John ber den här gången för det är inte längre upp till honom.

Även om slutet inte alls är lyckligt så tycker jag om det, trots att jag hade hoppats på att Olivia och John skulle hitta tillbaka till varandra. Det är ett sådant starkt och känslosamt slut, att Olivia lyckats ta sig igenom allt vad ett hjärtekross innebär och ändå kan lita på sitt hjärta känns därmed som det rätta sättet att avsluta boken.

Miljöbeskrivningarna är inte direkt det som ligger i fokus i Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag utan författaren inriktar sig mer på tankar, känslor och uttryck. Boken utspelar sig på diverse platser i Kalmar men främst i Olivias lägenhet och skolan hon går på.

Eftersom att Olivias familj bor i Byxelkrok på Öland och hon går i skolan i Kalmar bor hon ensam i en lägenhet. Olivias lägenhet är en ganska stor etta på andra våningen någon kilometer från centrum. I lägenheten har hon en liten kokvrå, en halvfylld bokhylla och en TV som oftast står på med svagt ljud för att hämma tystnaden. I rummet finns även ett nästintill oanvänt skrivbord och en byrå där Olivia förvarar sina kläder.

Skolan Olivia går på är Lars Kagg. Hennes sätt att se skolan på är ganska negativ, hon beskriver skolan som färglös och ointressant med dess sandfärgade väggar och rostiga skåp som tappar färg i sköra flagor. Korridorerna är trånga och luktar kaffe medan klassrummen är enformiga och dämpade med ett ständigt vinande från luftkonditioneringen.

Självklart är det väldigt lätt att relatera till dessa platser när man lever i dem, man känner verkligen igen sig på ett annat sätt. Samtidigt bildar man sig inte riktigt en egen bild som man gör när miljön är främmande, för nu har man redan en egen bild och det är inte alltid författarens bild stämmer överens med ens egen.

Jag tror att Förr eller senare exploderar jag har blivit en storsäljare på grund av ett flertal olika anledningar, framför allt att den är skriven på ett väldigt ocensurerat sätt. Författaren, John Green tar upp väldigt stora frågor på ett allvarligt och rakt sätt, men blandar ändå in humor. I en del böcker känns det som att man förskönar så mycket för att göra boken mer tilltalande,  här visar man verkligheten - och den är inte vacker. Det ger en mer rättvis bild av vad cancer är och hur den påverkar dessa drabbade människor både fysiskt och psykiskt.

Ett annat skäl till att jag tror att boken har blivit så framgångsrik är karaktärerna. Sättet John Green beskriver dem med sina sällsynta drag och tydliga personligheter gör dem unika och realistiska men ändå väldigt spännande. Samtidigt känns alla karaktärer väldigt personliga och nära, till och med Hazels föräldrar känns som mina vänner. Jag tror även att detta är en anledning till att boken berörde mig så mycket, jag fäste mig vid personerna och det kändes verkligen som att man fick en inblick i deras liv redan i början av boken.

Ytterligare en anledning till varför jag tror att boken har blivit så känd är sättet John Green skriver på. Han använder mycket metaforer och varje formulering känns genomtänkt. Just detta sättet att skriva på känns unikt har skapat en hel del välkända citat bland ungdomar på internet, framför allt ifrån originalversionen som är på engelska. Det var så jag hörde talas om boken och bestämde mig för att läsa den, jag fick syn på ett av dessa citaten på internet och kollade upp var det kom ifrån - nu i efterhand ser jag dem överallt. Nästan direkt efter att ha läst den korta beskrivningen av boken bestämde jag mig för att läsa den någon gång.

Den här boken är utan tvekan en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Det tog ett tag för mig att smälta alla dessa intryck och få mig att inse hur mycket boken faktiskt berörde mig. Det är en bok som får en att skratta, gråta och verkligen tänka efter.

Jag tycker inte direkt att boken har någon vändpunkt åt det positiva hållet, utan tvärtom. Den kom ungefär i mitten av boken och vände verkligen upp och ner på vad jag hade trott om fortsättningen.

Hazel och Augustus åker på en resa till Rom för att träffa författaren som har skrivit Hazels favoritbok “Ett storslaget lidande”, Peter van Houten. Dagen innan hemresan berättar Augustus för Hazel att han fått ett återfall av sin sjukdom, skelettcancer. Sjukdomen har spridit sig till levern, höfterna och lungsäcken. Cancern går inte att bromsa och Augustus har knappt en månad kvar att leva. Han får inte ett val att kämpa eller att ge upp, han får ingen strid. Cancern är ett inbördeskrig och vinnaren är redan given.

Men Hazel Grace vill och kan inte sluta älska Augustus. Så hon spenderar varenda vaken minut bredvid hans sida och försöker ge honom det bästa möjliga slutet. Hon tar honom till platser han aldrig varit på och uppfyller hans sista drömmar trots att Augustus anser att han förlorar mer och mer av sin värdighet för varje dag som går.

Detta blir en stor omställning i boken eftersom att tidigare har Hazel setts som “offret” och Augustus har stöttat henne - helt plötsligt är det tvärtom. Hazels sjukdom blir nästan irrelevant och kommer i skymundan av Augustus förfärliga öde.

Just därför har boken inte heller någon upplösning, efter “vändpunkten” står det klart hur boken slutar. Men trots detta kunde jag inte sluta hoppas på en vändning vilket var anledningen till att jag var var tvungen att läsa vidare.

Förr eller senare exploderar jag handlar om Hazel, en sjuttonårig tjej som lider av cancer. På ett möte i hennes stödgrupp får hon syn på Augustus - och hon faller direkt. De två tonåringarna blir till en början väldigt bra kompisar men inser snart att de har känslor för varandra.

Hazel vet inte hur långt tid hon har kvar att leva, det kan vara flera år eller bara några månader. Att visa sina känslor för Augustus, som hon redan vet är besvarade, skulle kanske göra honom mer olycklig än lycklig. Att släppa in honom i hennes redan kaotiska liv och låta honom bli en del av det, när det kan ta slut vilken sekund som helst. Hazel vet att att hon kommer att krossa hans hjärta, vare sig hon bestämmer sig för att ignorera honom eller älska honom.

Samtidigt måste Hazel hela tiden brottas med cancern. Hon vaknar upp mitt i natten av kramper i hela kroppen som gör henne orörlig och halvt medvetslös, och i dessa stunder vore hon tacksam för att bara få dö. Hon slits mellan att vara tvungen att kämpa och att bara vilja ge upp. Hon vet ju ändå att förr eller senare kommer cancern bryta ner henne och vägen dit kommer att vara smärtsam.

"På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad, antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid att tänka på döden. Depression är inte en biverkning av cancer. Depression är en biverking av döendet."

Så lyder de första meningarna i Förr eller senare exploderar jag av John Green. Man förstår redan då att detta inte är en bok om en vilken tonåring som helst och kastas rakt in i denna flickas miserabla öde. Hazel Grace är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Hon kommer att dö. Hon är en granat, och förr eller senare exploderar hon - därav bokens gripande titel. 

Hazels mamma ägnar hela sitt liv åt sin cancersjuka dotter. Hon gör allt hon kan för att Hazel inte ska må sämre än vad hon redan gör. För att Hazel ska träffa ungdomar i samma situation som hennes skickar hennes mamma henne till en stödgrupp en gång i veckan. Hazel trivs inte speciellt bra i stödgruppen, att lyssna på andras fruktansvärda historier om sin sjukdom får henne inte direkt att må bättre - tills hon träffar Augustus Waters. 

Redan i de första kapitlerna fastnade jag för författarens sätt att skriva. Ärligt och väldigt ocensurerat om livets öde, men fortfarande med humorn närvarande. Det är definitivt en bok med mycket känslor, men på ett lättsamt sätt. Jag fastnade också för John Greens sätt att beskriva sina karaktärer med speciella drag som gör att de känns realistiska och unika.