Mina tankar kring denna bok är tämligen splittrade, samtidigt som jag tyckte detta var en helt fantastiskt bra ungdomsbok så tyckte jag den var fruktansvärt jobbig att läsa. Att läsa om hur dålig Augustus blev på slutet gjorde ont i mig och nästintill illamående. Förmodligen på grund av vetskapen om att detta även sker ute i verkliga livet, tyvärr är det inget författaren hittat på för att få en bra story till sin bok.

Men trots den tunga delen av boken så var det en passande bok för ett projekt som detta och för ungdomar i vår ålder eftersom att det är en väldigt tänkvärd bok som får kugghjulen att börja snurra igång och man börjar tänka på vad det viktiga i livet egentligen är och vad det är som betyder mest i slutändan.

Man läser om hur två ungdomar lever med döden väntandes runt hörnet och hur de ändå försöker leva ett normalt liv och finna glädjen i kärlek och i så vardagliga ting som böcker, man får också läsa om deras anhöriga som bara får finna sig i det faktum att deras barn kommer upphöra att finnas till och hur de ändå kämpar på och försöker fokusera på livet efteråt. Det är fascinerande!

Att boken är så välskriven är ännu en faktor till att den passar så bra för detta bokprojekt. Boken innefattar tragedi, kärlek, glädje, sorg och lycka, många bra ingredienser i denna realistiska och välskrivna bok.

Ja, den här boken har satt så pass djupa spår i mig så jag slår på stort och ger boken fem utav fem toastes.

I min bok ”förr eller senare exploderar jag” så inträffar ett dödsfall, vilket man kan tycka är ganska uppenbart eftersom boken handlar om just cancer. Men jag själv tycker inte att det är just vid dödsfallets skede som bokens vändpunkt utspelar sig. Nej, detta sker några veckor innan då Agustus och Hazel befinner sig i Amsterdam, dem lever de lyckliga livet men efter hemfärden så berättar Agustus för Hazel om hur cancern har spridit sig och inom loppet av bara någon vecka förändras deras liv och också hela bokens handling. Agustus blir drastiskt sämre och han börjar dö långsamt. Bara några veckor efter detta dör han, självklart blir det en vändpunkt för boken när själva huvudpersonen försvinner ur berättelsen, men det är vid beskedet och vid insjuknandet som livet för både Hazel och Agustus och deras tidigare så vackra relation förändras totalt.

Självklart är det här fruktansvärt frustrerande för en läsare som inte vill ha något hellre än ett lyckligt slut på bokens sista sida. Man vill inget hellre än att två personer så menade för varandra ska få vara med varandra, och det finns inget som gör så ont som när man inser att det inte finns något man kan göra för att styra ödet, man kan bara vända på bladen, fortsätta läsa och låta allt som händer hända. Men samtidigt tror jag att det är just detta som gör boken till en sådan läsupplevelse, det är de dystra och fruktansvärda händelserna som lämnar de djupaste spåren.

Det finns tre platser som spelar roll för boken, platser som författaren valt att förklara lite extra tydligt för oss läsare.

Först och främst och den mest självklara plats som beskrivs är sjukhuset. De flesta vet förmodligen redan hur ett sjukhus ser ut men John Green har verkligen gått in på detaljerna kring trästolarna med det blåa tyget i väntrummet och påsarna och maskinerna som omringar den gråa, plastiga sjukhussängen.

Nästa miljö som var den jag först fick bekanta mig med är rummet där Hazel tillbringar en plågsam timme i veckan med stödgruppen. Författaren beskriver hur hela gruppen träffas i en stenkyrka format som ett kors, hur dem sitter i en ring mitt i korset. Skärningspunkten ska då gestalta platsen för jesus hjärta. När Green beskriver det här ser jag framför mig en mörk och skum källare med kallt betonggolv och billiga trästolar. Jag tror inte jag är så långt ifrån rätt på den gissningen eftersom Hazel beskriver mötena med meningar som “Stödgruppen var förstås deprimerande som fan.” och “Så stödgruppen sög.”

Den tredje platsen som beskrivs är Hazels trädgård, Hazels egna plats i trädgården, där hon går ut för att tänka, för att ringa Augustus och för att gråta när det behövs. Det beskrivs hur hon sitter i det gröna gräset och stirrar ut mot den gamla gungställningen från Toys ’R’ Us som Hazel gungat på under sina friska barndomsår tillsammans med sin pappa.   

Jag gillar när författaren ger många rikliga detaljer om miljön då kan man som läsare sätta sig in i boken enklare och man riktigt slukas upp som om man själv befann sig i denna värld. Bättre läsupplevelse finns inte!

Min bok är uppbyggd och baserad utifrån två personer. Augustus Waters och Hazel Graze.

Som jag skrev i föregående blogginlägg så får man följa Hazel Grazes vardag och livet med cancer, och det enda jag kan tänka på när jag läser är hennes otroliga mod och styrka. Just nu har jag kommit 138 sidor in i boken och än så länge har hon bara gråtit en gång. För mig känns det helt absurt, hade jag varit den som levt med cancer med vetskapen om att jag skulle dö hade jag inte gjort något annat än att gråta. Hazel imponerar mig, hon verkar vara en tuff brud, lite av en besserwisser som inte är rädd för att uttrycka vad hon tycker och tänker.

Augustus gör en fantastiskt bra beskrivning utav Hazel som lyder “Du har så fullt upp med att vara du att du inte fattar att du saknar motstycke.”

Han beskriver hur sällsynt och fantastiskt det är med en tjej som bara vågar vara sig själv, precis som Hazel!

På tal om Augustus som då är den andra huvudpersonen i boken. En kille som saknar ett halvt ben men det ersätter han lätt med självsäkerhet. Men han är inte sådär kaxigt självsäker utan bara sådär underbart omtänksam och säker på sig själv, ja man kan säga att han tar Hazel med storm.

Ungefär efter hälften utav sidorna lästa, då får Ellie reda på att Mikey är den våldtagnes storebror. Något hon inte vetat om tidigare när hon träffat honom. Här tar handlingen en helt ny vändning. Självklart uppstår då konflikter, vi skulle alla bli arga om någon ljög för oss men eftersom detta rör ett så allvarligt ämne så togs konflikterna till en helt annan nivå och grova konsekvenser uppstår. Men emellan Ellie och Mikey löser sig allt tillslut, de blir sams. Denna gången håller de ihop nästan ända till slutet, och under den här perioden får Ellie lära känna Mikey mer, hon får blicka in i hans vardagliv, i hans familjeliv. Hon börjar känna sympati för denna stackars flicka som blivit våldtagen av hennes egen bror och som också råkar vara Mikeys syster, Karyn. Detta plågar Ellies samvete eftersom hon vet att hon hade kunnat hjälpa Mikeys syster mer. Hur? Jo fram tills tre fjärdedelar utav boken har jag tvivlat på Karyns omdöme, trott att hon har varit boven i dramat. Men det visade sig att Ellie är personen som ljugit hela tiden. Hon talade inte om allt vad hon såg för polisen och domstolen den natt våldtäkten ägde rum.

De flesta skulle förmodligen säga att boken tar sin vändpunkt här, då Ellie bestämmer sig för att berätta sanningen och gå emot sin egen bror. Jag kan hålla med om det till viss del. Men Ellie hade ju aldrig kommit fram till beslutet att kliva fram med sanningen om hon inte fått lära känna Mikey bättre och fått insyn i Karyns liv. Och det kunde ju inte skett om det inte varit för den gången då Ellie avslöjade Mikey som Karyns bror. 

Så tack vare detta kommer alltså sanningen fram och min stora fråga blev äntligen besvarad, vem har talat sanning och vem har ljugit.

Men fortfarande har jag en stor fråga kvar.

Vem vinner tillslut fallet, blir Ellies bror förklarad skyldig eller oskyldig? Trots att allt verkar lösa sig så slutar boken i ovisshet… Hur? Det får ni ta reda på själva.

Det här är en bok där författaren helt klart inte har valt att lägga sin energi på miljön.

Visst finns det miljöbeskrivningar, om Ellies pampiga hem och unika platser som betyder något och där det är värt att beskriva miljön.

Men annars så ser jag bara framför mig en råtthålla, lite som blomstermåla, kanske aningen större eftersom det finns en rikemansdel i staden. När jag ritar upp min egna bild utav staden ser jag centrum och skolan i mitten, och Mikey i förorten på ena sidan och Ellie mer utåt landsbygden på andra sidan.

Det finns två ställen som är så pass väl beskrivna så att jag själv kan beskriva dem för er, den ena utav de platserna är Ellies hem. För att dig dit måste du först köra genom en allé fram till den mur och grind som omger huset. Bakom huset finns en stor och lång gräsmatta och ännu en grind som leder ut där en å rinner längs ena sidan av muren. Mycket mer detaljrikt förklarat än så här är det inte. En miljöbeskrivning till är om det andra stället jag nämnde ovan, då befinner sig Mikey och Ellie på en kyrkogård, där går dom i blött gräs genom en skogsdunge där solen sipprar ner mellan trädkronorna för att sedan komma ut till en gräsklädd plätt med en å nedanför där de sedan tar av sig för att bada.

När jag målar upp egna bilder kopplar jag hela tiden till ställen som jag själv sett. T.ex. så använder jag kyrkogården i Kalmar för att måla en bild av deras kyrkogård. Speciellt gör jag detta när det inte är så detaljrika förklaringar, men jag kan tycka det är ganska skönt att författaren valt att inte lägga så mycket text på miljön… Mycket mer spännande detaljer för mig!