Boken handlar om en flicka vid namn Coraline och hennes familj. De flyttar till ett nytt hus, eller snarare en lägenhet. Coraline älskar att utforska det nya området och springer ofta runt på olika upptäcksresor. Hon utforskar både den stora lägenheten och området runt huset. Hon gillar även att hälsa på grannarna, vilket hon gör rätt ofta.

I deras fin rum finns en dörr som inte leder någonstans, men en natt ser Coraline en skugga röra sig mot dörren. Någon dag senare får hon tag i nyckeln och öppnar dörren. Till skillnad från innan så är det inte längre någon tegelvägg i vägen, utan nu är det en korridor istället. Hon följer den och upptäcker en identisk lägenhet och två personer som är väldigt lika hennes föräldrar. Den enda stora skillnaden hon ser på dem är att de har knappar istället för ögon. De är väldigt trevliga mot henne och gör precis allt som Coraline vill.

Den andra mamman säger till Coraline att hon får stanna hur länge hon vill och att de alltid ska göra som hon vill, bara hon får byta ut hennes ögon mot knappar. Coraline blir kluven och vet inte riktigt vad hon ska göra. När den andra mamman kidnappar hennes riktiga föräldrar så förstår Coraline vad den andra mammans egentliga syfte är och hon går tillbaka in i lägenheten för att hitta och rädda sina föräldrar.

Under början av boken så går bara Coraline runt i huset och utforskade hur allting såg ut. I denna del av boken så målas det upp en bild över hur huset och omgivningarna ser ut i allmänhet. Eftersom att boken utspelar sig i antingen det vanliga huset eller de “andra” huset, som är nästan identiskt, så behövs det inte längre så mycket beskrivningar över hur det ser ut.

Det finns tillfällen, tillexempel när nya viktiga rum tillkommer, som Gaiman kan gå in på mer detaljer i sin miljöbeskrivning. Fast även dessa gånger så är det väldigt simpelt och enkelt beskrivet, mest färger och former och inte så mycket känslor. Detta är väldigt passande till boken och det gör att den inte blir långtråkig. Man känner sig mera delaktig i boken om man själv får göra en del av tänkandet och skapandet.

Jag gillar när man själv får skapa sig en bild över omgivningen. Då kan man relatera till egna minnen över platser som man har besökt, eller så kan man måla man upp drömscenarion, vilket gör boken roligare att läsa. Det ger även författaren mer tid till handling och personer, vilket jag personligen tycker är viktigare.

När man kollar upp den mördade mannen finner man att han blivit anklagad för våldtäkt men aldrig blivit dömd. Tjejen han våldtog för kring 40 år sedan blev gravid, och valde att behålla flickan som tröst för det fruktansvärda som hänt. När barnet dör vid fyra års ålder blir det alldeles för mycket och mamman tar livet av sig.

När man kollar upp vad dottern dog av så finner man att obduktionen var väldigt dåligt utförd. Man bestämmer efter många om och men att man måste ta upp det stackars barnet ur sin grav för att utföra en riktig obduktion. I hennes journal står det bara att hon dött av en hjärntumör. När man sedan får upp liket så finner man att hjärnan blivit borttagen.

När man pratar med en man, som kände den mördade och var med natten vid våldtäkten, får man veta att det finns chans att fler kvinnor blev våldtagna av denne man. Man finner en kvinna som har blivit våldtagen av samma man. Hon är en gift kvinna med 3 barn, varav ett är fött precis i tid med våldtäkten. När det inte går att få tag på sonen så går man ut med en efterlysning. Efter ett inbrott på bårhuset där den lilla flickan och den mördade mannen låg så vänder det hela.

När man kommer till bårhuset så märker man att den lilla flickans kropp är stulen. Erlendur vet direkt var kroppen finns och vem som tog den, han sticker iväg utan att säga något. När han kommer till kyrkogården så finner han mycket riktigt den försvunne sonen och kistan med den lilla flickan. Erlendur får förklarat av mannen att han hade fått en dotter som hade dött vid sju års ålder, av en ovanlig genetisk sjukdom som aldrig har funnits i hans släkt. Hur han hade tagit reda på hur många som hade denna sjukdom i landet, och sedan skällt ut sin mor för att hon varit otrogen. Hur hon förklarat för första gången i hela sitt liv om våldtäkten. Hur han hade sökt upp sin riktiga far för att konfrontera honom. Hur han inte hade en tanke på att skada honom, men när han fick se likheten mellan dem så gick det inte längre att hålla sig.

Jag kan bara föreställa mig den känslan. Tänk dig att du bara finns till på grund av en våldtäkt. Att du förstörde inte bara ditt eget liv utan även din frus, för att eran dotter dör av en sjukdom du inte ens visste att du bar på. Att du delar gener med en sådan vidrig människa. En människa som inte bara våldtar flera stycken utan även för vidare en sjukdom som annars hade slutat med honom.

Innan resten av poliserna hinner till platsen, drar mannen fram ett hagelgevär han har haft under rocken och skjuter sig själv. Han faller ihop brevid kistan av sin syster. Erlendur begraver den lilla flickan innan poliserna kommer dit. När han sedan kommer hem till sin dotter så förklarar han hela historien för henne och undrar om de skulle kunna döpa hennes barn efter din lilla flickan.

Min bok utspelar sig i och runt omkring Reykjavik. De rör sig ofta runt i områden utanför Reykjavik, så det blir många olika ställen som hela tiden ska beskrivas. Man känner ofta igen sig då de ofta rör sig i helt vanliga bostadsområden rätt likt de som många av oss bor i.

Många av scenerna i boken är väldigt dystra och grå. Det är mycket regn och mörker. Erlendur bor i en lägenhet som är relativt liten. Han spenerar mycket tid ensam fram till det att hans dotter frågar om hon kan få flytta in ett tag medans hon försöker ta tag i sitt liv. Även fast hon inte är där så ofta så tror jag att Erlendur är väldigt glad att han inte är ensam hela tiden och att han får bli lite involverad i sin dotters liv.

Nästintill varje kväll så tar Erlendur med sig mat hem eller tar fram något ur frysen. Han använder knappt något mer en mikron i köket. Så när han en dag kommer hem och det luktar mat i hela lägenheten blir han väldigt förvånad. Han går ut i köket som är helt tomt. Han går fram till spisen där det står en gryta med en köttsoppa som han inte har smakat sedan han skilde sig. Den saknade morötter, så jag köpte några hör han Eva Lind säga från andra änden av rummet. Hon berättade att hennes mamma hade lärt henne laga soppan och hon visste även att det var Erlendurs favorit.

Jag tror att författaren har lagt mycket tid på att beskriva miljön och lite mindre tid på att beskriva personerna. Jag tycker att konceptet är lyckat för man kan förstå personerna rätt bra ändå, och med tanke på att det är en kriminal bok så är miljöbeskrivningen väldigt viktig.

Jag tycker att författaren gör ett bra jobb när det gäller att beskriva miljön. Hela tiden var de än är så får man upp en bild på hur det ser ut, och det känns som att man själv har varit där.