Det kommer verkligen inte som en chock att Förr eller senare exploderar jag är en väldigt hyllad bok med tanke på att det finns en sådan bra balans i boken mellan komik och allvar som jag tidigare nämnt. Jag har även tidigare sagt att mina förväntningar på boken var extremt höga med tanke på just alla hyllningar och ett tag beskyllde jag mig själv för att ha haft så pass höga förväntningar då boken inte riktigt fångade mitt intresse i början.

Många sidor senare kom jag tillslut in i boken. Jag skulle vilja påstå att det var resan till Amsterdam som fångade mitt intresse igen tack vare att äventyret var så levande. Det kändes precis som att jag var där med dem bland den härliga, varma, kärleksfulla miljön.

Att få möjligheten att läsa Förr eller senare exploderar jag tycker jag var väldigt bra och jag rekommenderar att fler ska få denna möjlighet. Man får sig en tankeställare då man aldrig kan veta hur många dagar man har kvar att leva. Ingen vet inte hur många dagar han/hon har kvar att uppskatta sitt liv, sin omgivning och möjligheterna man får här i livet. Våra levnadsdagar är egentligen alltid nerräknade. Vi vet att det är så det kommer bli, att vi alla tillslut kommer dö, men vi behöver inte tänka på det på samma sätt som Gus och Hazel behöver.

Jag läste tidigare boken Allt för min syster som även den handlade om cancer och systerns nedräknade dagar. Jag tycker om att läsa böcker då jag får en tankeställare och tar vara på mina minuter, timmar och dygn på ett annat sätt än förut. Alla har inte lika många levnadsdagar och världen är så pass orättvis att det inte spelar någon roll hurdan varken du eller jag är som människa.

Boken jag trodde skulle handla om en blandning av depression, komik och cancer har istället visat sig vara en kärlekshistoria med en hel del mer lycka än depression. Förr eller senare exploderar jag innehåller även olika typer av konflikter som framgår på olika sätt. Det är allt från interna- till externa konflikter och jag skulle vilja påstå att alla kretsar kring Hazel.

Under dryga 200 sidor har en intern konflikt pågått i Hazels hjärna. Hon har länge kämpat emot sina egna känslor för att inte skapa ett för starkt band mellan henne och Gus, med anledning för att minimera antalet skadade när hon sedan skulle dö i förtid. Men som den nerkärade gentleman Gus framstår att vara bryr han sig inte om Hazels få levnadsdagar. “Du fattar nog att jag inte kommer att känna mindre för dig bara för att du försöker dra dig undan” säger han och fortsätter med “Hur du än försöker rädda mig från dig, så kommer du att misslyckas”. Han har förstått hur Hazel känner.

Väl framme i Holland kan hon inte längre hålla sig. Hjärtat övervinner hjärnans motstånd och hennes interna konflikt om att låta känslorna styra eller inte är nu avgjord. “Amor vincit omnia”, ett klassiskt citat som översatt på svenska betyder “Kärleken övervinner allt”.

Det var för bara något kapitel sedan som en extern konflikt uppstod mellan Hazel, hennes föräldrar och hennes läkarteam. Hazel ville mer än allt annat åka till Holland med Gus men ännu en gång var hennes cancer påväg att förhindra henne från att leva det liv hon ville. Tillslut vann hon konflikten, vilket man förstår om man läser ett par rader upp.

Konflikterna kan ha påverkat varandra och det är jag så glad för. Den vunna externa konflikten kan ha varit anledningen till att den interna konflikten också löstes.

Jag fullkomligt älskar John Green’s sätt att skriva på. Han skriver med ett sådant välformulerat språk och med sådana tydliga miljöbeskrivningar att platserna ser ut att vara precis framför ögonen på mig. I vanliga fall när jag läser böcker brukar jag lägga fokus på handlingen och därför utesluta miljön, men i Förr eller senare exploderar jag är uteslutandet av miljön oundviklig.

Hazel befinner sig på många fler ställen längre in i boken än den bild jag fick av henne i bokens inledning då hon tillbringade största delen av sitt liv med att ligga hemma. Största orsaken till att hennes liv mer och mer börjar likna en frisk sextonårings liv är tack vare Gus. Åtminstone får jag den känslan. Hon har fått något annat att spendera sin rikliga fritid på än att ligga hemma, läsa samma bok om och om igen och kolla på Top Model för tusende gången. Och tack vare Gus upptäcker hon världens olika ställen. Det är allt från småplatser till Holland.

När de befinner sig i Holland märker jag extra tydliga beskrivningar, antagligen för att miljön i Holland skiljer sig från deras miljö hemma i Indianapolis. “Det stod almar överallt längs kanalerna och det blåste en massa frön från dem. Men de såg inte ut som frön. De såg precis ut som minimala rosenblad som tömts på färg. De här bleka blombladen samlades i vinden som fåglar som flockade sig - tusentals, som en vårlig snöstorm”.

Greens sätt att beskriva miljön är så elegant, vilket får mig att associera till en elegant och härlig miljö där dessa frön var som rosenblad i en saga. Hazels och Gus egna saga som just har börjat.

Jag tänker att jag spinner vidare på tråden om de två kärleksfulla ungdomarna jag mötte på bokens framsida - Hazel och Augustus (Gus). Det är de som enligt mig är bokens huvudpersoner. Jag stöter även på Hazels familj som består av “mamma” och “pappa”, men betraktar inte dem som en lika stor roll.

Hazel är en tonåring på 17år. Jag ser ingen direkt bild av henne fysiskt, det lilla jag vet är att hon är brunhårig, grönögd och ljus i hyn. Hur hon är som person ger mig en bättre bild av henne vilket jag gillar. Som man brukar säga “Döm inte hunden efter håren”. Som jag tog upp i det tidigare inlägget spenderar hon sin tid till att tänka på döden, men även läsa böcker och kolla på tv. Jag väljer även att citera henne då hon verkligen sätter ord på sina känslor… “Jag är som. Som. Jag är en granat, mamma. Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera…”

Gus som han kallas är ett år äldre än Hazel. Enligt min syn på hans personlighet verkar han vara väldigt mån om människorna i hans närhet. Det märker jag på sättet han alltid ställer upp för framförallt sin vän Isaac, men även hur han behandlar Hazel. Hon kallar honom för sin bästis nummer två, efter sin mamma. Men jag anser att det är mer än så.

“...och jag skulle vilja minimera antalet skadade, okej?” Trots att Hazel och Gus mår bra av varandra och verkligen verkar trivas ihop plus att han dessutom är superromantisk, så vill hon inte bilda ett för starkt band mellan dem. Hon vill inte att någon som inte behöver bli skadad, ska bli skadad.

Jag känner bara en stor sorg när jag läser den meningen. På grund av, ursäkta språket, den där jävla cancern kan hon inte leva sitt liv till fullo. Det finns så många hinder i vägen för henne och jag inser då att alla måste tänka på att vara tacksamma för de möjligheter de har, inklusive mig själv.

 

Som jag nämnde i mitt första blogginlägg sitter jag alltid och gråter till filmen, men när jag bara hade några kapitel kvar av boken hade jag fortfarande inte fällt en enda tår. Kanske var mina förväntningar alldeles för höga och därmed helt ouppnåeliga?, tänkte jag. Även där hade jag fel. Mina förväntningar var inte ouppnåeliga, de var höga, men inte ouppnåeliga.

 

Jag vill bara varna dig som vill läsa boken och därför inte veta slutet, fortsätt inte läsa blogginlägget för nu kommer chocken och vändpunkten...

 

Anna hade precis fått rätten till sin egen kropp och var påväg därifrån… "En trafikolycka, två bilar, personskador. De behöver mig" säger Brian (pappan i familjen). Väl framme på olycksplatsen får Brian sig en rejäl chock. I den kvaddade bilen ser han en välbekant tjej, pressad mot en krossad ruta. "Trettonårig flicka, trafikolycka, allvarlig inre skallskada..." meddelar han sjukvårdarna. "Det är Anna. Paulie, det är Anna!"

 

Annas skador är så allvarliga att hon endast lever tack vare en respirator. Det finns ingen eller inget som kan rädda henne längre. Hennes föräldrar, Brian och Sara, måste själva stänga av det enda som håller deras barn levande. "Jag kan inte göra det" viskar Sara. Brian svarar "Älskling, hon är inte här. Det är maskinen som håller hennes kropp vid liv. Det som gör Anna till Anna är redan borta" sedan stänger han av respiratorn samtidigt som Sara håller handen på Annas hjärta tills hjärtat slutat slå.

När jag läst mig längre in i boken så börjar de externa konflikterna komma upp. Anna har nu påbörjat konflikten mot sin mamma genom att ta kontakt med en advokat. Hon har tagit första steget för att få rätten till sin egen kropp. Samtidigt som hon kämpar, med hjälp av advokaten Alexander, så står hennes mamma Sara emot henne på försvarande sidan, även hon som advokat. Det blir många tuffa strider som inte verkar ta slut förrän bokens sista sida är läst.

Det är ganska uppenbart att Picoult valt att få mig som läsare att fokusera på vad boken handlar om istället för att lägga fokus på något mindre viktigt, i detta fallet miljön. Jag kan inte annat än älska henne för det valet. Bokens handling har ett så pass tungt ämne att det bara skulle bli för mycket om hon valt att dessutom beskriva miljön så detaljerat som hon beskriver händelserna och alla känslor.

Trots Picoults val att utesluta så mycket av miljön som möjligt från boken så lyckas jag snappa upp en del av hennes korta och ganska otydliga miljö beskrivningar. Dessutom är platserna de är på begränsade och väldigt självklara egentligen.

De bor i en liten delstat i USA, mer bestämt Rhode Island. Familjen Fitzgerald tillbringar i princip 90% av sin vardag på sjukhuset. Ena dagen för att det är dags för operation och nästa dag för att Kate spyr blod eller får plöstliga näsblods-attacker emellanåt. De resterande 10% av vardagen tillbringar de hemma, beredda och väntandes i tystnad på Kates nästa återfall och med andra ord familjens nästa sjukhusbesök. Sjukhuset är hennes och resten av familjens hem. Deras hus "hemma" blir mer som ett extrahem.

Ibland känns det som att det står "CANCER" med stora bokstäver i Kates panna och att de bara är på sjukhuset p.g.a. sjukdomen, trots att hon skulle må lika bra av att vara hemma. Det får mig att tända till av ilska och irritation. Sara Fitzgerald (mamman) fängslar hennes barn där, psykiskt. Låt ungen åka hem och försöka drömma sig bort från sin sjukdom så hon för en gång skull kan få känna lycka! Jag hoppas Kate får känna just lycka och att hon även får känna frihet. Ett gott skratt förlänger trots allt livet.

 

Jag kan inte bestämma mig om boken har 2 huvudpersoner eller en hel familj. I och med att det handlar om Anna och hennes sjuka syster Kate så är det för mig en självklarhet att just dem är huvudpersonerna i boken. Däremot skulle jag vilja påstå att de 3 resterande familjemedlemmarna också är huvudpersoner i boken på sätt och vis. Alla har de en viktig roll och det är ju så att när en individ i familjen får en sjukdom "drabbas" hela familjen. Dessutom är varje kapitel indelat under namnen på personerna i boken beroende på vem som är berättaren, på så sätt får man en ännu djupare inblick på hur varje persons personlighet är. Jag skulle kunna skriva om de alla 5 familjemedlemmarna men nöjer mig med att fokusera på Anna. Det är trots allt hennes namn som står på första rubriken och utan henne hade denna boken inte haft samma story.

"Om mr Webster hade valt att ta med ordet flopp i sin uppslagsbok, så hade Anna Fitzgerald varit den mest adekvata definitionen", det är så hon beskriver sig själv. Hon beskriver sig även som "...Bangladesh-mager och helt plattbröstad, råttfärgat hår, fräknar som flyter ihop på kinderna..." "Gud var helt klart ur form på min födelsedag" säger hon och jag kan inte annat än tycka synd om henne. Trots hennes ganska tydligt dåliga självförtroende är hon psykiskt mycket starkare än någon annan i familjen. Det är hon som håller de samman i alla de glada men inte minst de jobbiga stunderna i livet, då Kate är som sjukast. Att hon är 13 år känns som en omöjlig ålder när man får ta del av hennes kloka tankar och funderingar och då menar jag inte mattesnille-smart, utan på ett helt annat sätt. Förståndigt smart. Hennes sätt att tänka på är vuxnare än en vuxen människas tankar.

Allt för min syster heter boken jag valt att läsa. Det är en roman skriven av den amerikanske författaren Jodi Picoult. Boken handlar om en familj där deras dotter Kate redan som liten fick diagnosen Leukemi, dvs. cancer i blodet. Efter det chockerande beskedet fanns det bara ett alternativ, de ska göra allt för att rädda sin dotter. De blir tilldelade en läkare som ger dem ett sista-lösningen-förslag på hur de ska rädda Kate då hennes storebror inte har rätt typ av blodgrupp. Därför skapar de en "designer baby", mer bestämt ett barn med perfekt genetisk matchning. Direkt när Anna (som det "konstgjorda" barnet heter) fötts börjar läkarna skära i henne och donera bl.a. blodkroppar för att rädda Kate. Annas uppdrag är alltså att göra allt för sin syster men vad ingen tänkt på är konsekvenserna. När Anna blivit äldre, närmare bestämt 13 år, har det medfört egna åsikter. Hon bestämmer sig för att ta kontakt med en advokat för att få rätten till sin egen kropp...

 

Picoult inleder boken med några meningar för att fånga läsaren. "I mitt tidigaste minne är jag tre år gammal och försöker döda min syster. Ibland är minnet så klart och tydligt att jag kommer ihåg hur örngottet känns mot min hand, hur hennes nästipp pressas mot min handflata". Några meningar senare lyder det "När vi växte upp var det som om jag inte existerade utom i relation till henne". Redan efter jag hade läst dessa starka meningar var jag fängslad och ville läsa mer.

 

Varför valde jag just denna boken då? Anledningen var nog främst att jag sett filmen flera gånger om och alltid blivit lika rörd. Det slutar alltid med att jag sitter i mörkret, storbölar och torkar tårarna varannan minut. En till anledning till just detta bokval är för den tilltalande titeln och hyllningarna om boken på bokens baksida.

 

Med tanke på att jag som sagt redan sett filmen hade jag väldigt höga förväntningar på boken. Hittils uppnår den mina förväntningar nästan helt och hållet. Jag gillar att det för varje nytt kapitel är en ny berättarröst, alltså en annan person av de som är med i boken. På så sätt får man perspektiv från många olika vinklar. Det som dock redan gjort mig besviken är att huvudpersonerna inte ser ut likadant i filmen som de beskrivs i boken vilket gör mig väldigt förvirrad och frustrerad, men men... Jag hoppas fortsättningen av boken är lika bra som filmen. I sånna fall lär jag fälla många tårar innan den är utläst.

 

XOXO