Miljöbeskrivningarna är inte direkt det som ligger i fokus i Förr eller senare exploderar jag, utan författaren fokuserar mer på tankar, känslor och intryck. De platser som boken främst kretsar kring är Hazels hem, sjukhuset och Augustus hem.

Hazel bor i en liten och mysig enplansvilla i Indianapolis med sina föräldrar. I hennes rum finns en stor säng där hon spenderar större delen av sina dygn, framför den en tv så att hon kan underhålla sig med amerikanska dokusåpor om dagarna. Bredvid sängen finns hennes stora, rektangulära syrgaskoncentrator som hjälper Hazel andas under nätterna. I rummet står även ett nästintill oanvänt skrivbord och en byrå med lite kläder.

En stor del av boken utspelar sig även på sjukhuset i Indianapolis. Sjukhuset är dystert, tyst och färglöst. Stora rum med vitmålade väggar, ljudisolerade takplattor och obekväma skinnfotöljer. Sjukhuset har en söt doft, som en blandning av handsprit och kaffe. Självklart också med förvirrade sjuksköterskor som kommer in i rummen stup i kvarten. Med andra ord, som vilket annat sjukhus som helst.

Augustus bor en bit utanför Indianapolis i ett stort och rymligt hus. Överallt i huset finns små tänkvärda citat för att påminna familjen om vad som är viktigt. Nere i källaren finns Augustus rum, där är de blåmålade väggarna täckta med diplom och bokaler från tiden då han spelade basket. Han har även en stor säng, en bokhylla fylld med böcker och en tv med en del tv-spel.

Jag tycker om att det inte är så mycket miljöbeskrivningar i boken, det är ändå inte det man vill läsa om. Men av de få intryck man får går det ändå att måla upp sin egen bild och föreställa sig bokens omgivningar.