Vändpunkten?

Jag har fått tagit mig tid till att riktigt fundera över den frågan faktiskt, dels för att a) I mångas tycke skulle nog Alaskas död vara den självklara vändpunkten, men för att göra det ur en mer personlig synvinkel så är b) när Miels finner friden i det hela, när han börja acceptera vad som har hänt. - Också ett alternativ.

 

Miels har inte fått några svar, inget nytt om den döda Alaska Young, det finns inga svar, och med tanke på hur dan den kvinnan var så antar jag att det inte är så konstigt. Hon ville alltid vara mystisk och gåtfull. 

 Översten och Miels sitter i bilen, dom kör högt över fartgränsen på samma väg där Alaska kört den där kvällen. Det är deras sista desperata handling i försök om att få smärtan att släppa. De trampar gasen i botten och svischar igenom där hon aldrig kom igenom, där hon smällde, där hon dog.

 För Miels att inse att han fortfarande levde när han kom ut på asfaltens andra sida, var den stora vändpunkten enligt mig, han har gått runt och klandrat sig själv i etthundraarton dagar, men nu har han kommit till ett ställe där han hittar förlåtelse, både från sig själv och från Alaska. Han inser att det inte var Alaska själv som var det STORA kansket utan att våga sig ut i den här oändliga labyrinten igen, att sluta gömma sig i den lilla vrå man så lätt bygger upp och som är så förbaskat svår att lämna. Att börja vandra igen, det är det STORA kansket.

Miels skriver i sin slutprovs uppstats att om man tar en människas genetiska kod och lägger till dens livserfarenheter och relationer samt storleken och formen av personens kropp, så får man inte automatiskt just den personen. Det är en del som saknas och den delen är större än summan av personens kända delar. Med delen menart energi. Och enerigi kan aldrig skapas och aldrig förstöras, alltså måste det finnas en del av Alaska någonstans där ute. Som Thomas Edionson sista ord va " Det är mycket vackert där borta" och vad där borta är vet vi inte men det är någonstans och det är förhoppningsvis vackert.

 

Så slutar min bok.

 Jag tycker det är en klok tanke om efterlivet, har personligen inte funderat så noga på döden eller så men skulle jag någon gång få för mig att göra det ska jag komma ihåg det Miels Halter sa.