"På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad, antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid att tänka på döden. Depression är inte en biverkning av cancer. Depression är en biverking av döendet."

Så lyder de första meningarna i Förr eller senare exploderar jag av John Green. Man förstår redan då att detta inte är en bok om en vilken tonåring som helst och kastas rakt in i denna flickas miserabla öde. Hazel Grace är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Hon kommer att dö. Hon är en granat, och förr eller senare exploderar hon - därav bokens gripande titel. 

Hazels mamma ägnar hela sitt liv åt sin cancersjuka dotter. Hon gör allt hon kan för att Hazel inte ska må sämre än vad hon redan gör. För att Hazel ska träffa ungdomar i samma situation som hennes skickar hennes mamma henne till en stödgrupp en gång i veckan. Hazel trivs inte speciellt bra i stödgruppen, att lyssna på andras fruktansvärda historier om sin sjukdom får henne inte direkt att må bättre - tills hon träffar Augustus Waters. 

Redan i de första kapitlerna fastnade jag för författarens sätt att skriva. Ärligt och väldigt ocensurerat om livets öde, men fortfarande med humorn närvarande. Det är definitivt en bok med mycket känslor, men på ett lättsamt sätt. Jag fastnade också för John Greens sätt att beskriva sina karaktärer med speciella drag som gör att de känns realistiska och unika.