Förr eller senare exploderar jag är en gripande, näst intill makaber och helt underbar titel som var en utav de mest avgörande faktorerna till varför jag fastnade för just den här boken. Näst efter titeln var det konceptet av boken som fångade mig, den där oförglömligt sorgliga känslan av att vi inte har all tid i världen, det underbara pirret i magen som endast kommer från kärlek tillsammans med humor och en smula av det kittlande farliga.    

“Men egentligen är depression inte en biverkning av cancer. Depression är en biverkning av döendet.”

Två av de första meningarna i boken, två oerhört fängslande och tragiska meningar. Jag försöker gång på gång tänka mig in i huvudpersonen Hazels situation men det är i stort sätt omöjligt, att veta att man inte har all tid i världen är för de flesta en självklarhet men att ständigt bli påmind om det hör inte till det ordinära. En diagnos av obotlig cancer skulle med säkerhet knäcka även den starkaste vilket blir ett intyg på att Hazel är stålmannen själv. Att behöva leva upp till sin familjs, sina vänners och sin omgivnings förväntningar kanske inte är speciellt ovanligt om man inte ska leva upp till de enkla grundreglerna, andas, överlev då blir det genast en helt annan sak.

Än så länge anser jag att Förr eller senare exploderar jag är en bra men inte en överdrivet bra bok, kanske för att jag blivit tipsad av kompisar som tyckt att den är helt magisk, därför hoppas jag att författaren John Green har skapat magi.