Huvudpersonen i min bok är den svårt cancersjuka tjejen Hazel Grace. Hazels liv utmärker sig på flera sätt samtidigt som det inte gör det, hon tvingas kämpa mot den obotliga cancern men hon stöter också på de mest vardagliga dilemman i en tonårstjejs liv. Hazel beskriver sig själv som en granat, hon är på väg att explodera vilket enligt mig är en utomordentligt bra beskrivning på de flesta av oss människor. Att försöka leva livet är ett vanligt mål hos de flesta, men att försöka leva livet på lånad tid är något helt annat, trots det här lyckas Hazel hålla ihop.

Ända från början av boken är Hazel djupt deprimerad, något som framför allt hennes mamma lägger märke till. Hazel tvingar sig iväg på de stödmöten hennes mamma har bett henne gå på men det är först när hon träffar en viss kille som mötena påverkar henne, hennes liv och hennes framtid. Hazel träffar nämligen den charmige, omtänksamma och överraskande killen Augustus eller Gus, som han också kallas. Hazel och Gus känner genast ett intresse för varandra, något som jag absolut kan förstå. Jag tycker att Hazel blir mer levande och glad när hon är med Gus, liksom sprudlande, men ändå försiktig. Tillsammans utgör de en perfekt duo, båda är medvetna om hur och när de lever men även vad som får dem själva och andra att må bra.

Jag gillar verkligen sättet John Green har beskrivit och målat upp deras kärlek, de genuina känslorna Gus och Hazel har för varandra fängslar mig verkligen. Hazel och Gus är utan tvekan individer som jag skulle vilja träffa. Jag tycker definitivt att Hazel är stålmannen själv. Jag avundas henne då hennes alldeles egna superkrafter är styrkan och förmågan att stänga av sina känslor, vilket är både på gott och ont.