Den här boken är mycket rik på beskrivningar av olika slag vilket bidragit till att boken satt spår i mig. Författare John Green är otroligt duktig på att måla upp bilder i sina texter, bilderna kan beskriva platser men också känslor och tankar. Att ha med för många miljöbeskrivningar i Förr eller senare exploderar jag skulle ha varit ett stort misstag eftersom att just den här boken är fantastiskt djup och stadigt fokuserad på karaktärernas känslor, tankar och uppleverser. Det finns dock konkreta miljöbeskrivningar som jag tycker ger boken karaktär.   

De platser som jag anser beskrivs bäst i boken är bland annat de Holländska gatorna som huvudpersonerna Hazel och Gus ser, när de befinner sig i just Holland. Jag kan verkligen föreställa mig de här gatorna med en och annan blå-vit spårvagn förbifarande samt de överblommade träden som står längs med kanalen, som Green har beskrivit.

En annan omgivning som är central och välbeskriven är sjukhuset Hazel besöker och tidigare har besökt. De flesta kan nog föreställa sig ett sjukhus, för mig är det vita väggar, långa korridorer och dystra väntrum, men författaren har gått in på ytterligare detaljer som kanske inte alla reflekterat över, så som hur sjukhussängen och stolarna i väntrummen ser ut.  

Jag har tidigare nämnt att det inte är miljöbeskrivningarna som Green främst vill förmedla, han vill skapa en känsla av förståelse och empati men även någon slags eftertänksamhet hos sina läsare. För varje gång som någon skrattar eller gråter känner jag med personen och det är inte utan att jag fällt en och annan tår. Kärleken mellan Gus och Hazel är enligt min mening ofattbart vacker, då den med all sin rätt målar upp känslorna och spänningen mellan dem. “Och jag gillade hans röst, en-röst-som-fick-min-hud-att-kännas-som-mer-hud”.