Jag tänker att jag spinner vidare på tråden om de två kärleksfulla ungdomarna jag mötte på bokens framsida - Hazel och Augustus (Gus). Det är de som enligt mig är bokens huvudpersoner. Jag stöter även på Hazels familj som består av “mamma” och “pappa”, men betraktar inte dem som en lika stor roll.

Hazel är en tonåring på 17år. Jag ser ingen direkt bild av henne fysiskt, det lilla jag vet är att hon är brunhårig, grönögd och ljus i hyn. Hur hon är som person ger mig en bättre bild av henne vilket jag gillar. Som man brukar säga “Döm inte hunden efter håren”. Som jag tog upp i det tidigare inlägget spenderar hon sin tid till att tänka på döden, men även läsa böcker och kolla på tv. Jag väljer även att citera henne då hon verkligen sätter ord på sina känslor… “Jag är som. Som. Jag är en granat, mamma. Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera…”

Gus som han kallas är ett år äldre än Hazel. Enligt min syn på hans personlighet verkar han vara väldigt mån om människorna i hans närhet. Det märker jag på sättet han alltid ställer upp för framförallt sin vän Isaac, men även hur han behandlar Hazel. Hon kallar honom för sin bästis nummer två, efter sin mamma. Men jag anser att det är mer än så.

“...och jag skulle vilja minimera antalet skadade, okej?” Trots att Hazel och Gus mår bra av varandra och verkligen verkar trivas ihop plus att han dessutom är superromantisk, så vill hon inte bilda ett för starkt band mellan dem. Hon vill inte att någon som inte behöver bli skadad, ska bli skadad.

Jag känner bara en stor sorg när jag läser den meningen. På grund av, ursäkta språket, den där jävla cancern kan hon inte leva sitt liv till fullo. Det finns så många hinder i vägen för henne och jag inser då att alla måste tänka på att vara tacksamma för de möjligheter de har, inklusive mig själv.