Jag fullkomligt älskar John Green’s sätt att skriva på. Han skriver med ett sådant välformulerat språk och med sådana tydliga miljöbeskrivningar att platserna ser ut att vara precis framför ögonen på mig. I vanliga fall när jag läser böcker brukar jag lägga fokus på handlingen och därför utesluta miljön, men i Förr eller senare exploderar jag är uteslutandet av miljön oundviklig.

Hazel befinner sig på många fler ställen längre in i boken än den bild jag fick av henne i bokens inledning då hon tillbringade största delen av sitt liv med att ligga hemma. Största orsaken till att hennes liv mer och mer börjar likna en frisk sextonårings liv är tack vare Gus. Åtminstone får jag den känslan. Hon har fått något annat att spendera sin rikliga fritid på än att ligga hemma, läsa samma bok om och om igen och kolla på Top Model för tusende gången. Och tack vare Gus upptäcker hon världens olika ställen. Det är allt från småplatser till Holland.

När de befinner sig i Holland märker jag extra tydliga beskrivningar, antagligen för att miljön i Holland skiljer sig från deras miljö hemma i Indianapolis. “Det stod almar överallt längs kanalerna och det blåste en massa frön från dem. Men de såg inte ut som frön. De såg precis ut som minimala rosenblad som tömts på färg. De här bleka blombladen samlades i vinden som fåglar som flockade sig - tusentals, som en vårlig snöstorm”.

Greens sätt att beskriva miljön är så elegant, vilket får mig att associera till en elegant och härlig miljö där dessa frön var som rosenblad i en saga. Hazels och Gus egna saga som just har börjat.