Min bok är uppbyggd och baserad utifrån två personer. Augustus Waters och Hazel Graze.

Som jag skrev i föregående blogginlägg så får man följa Hazel Grazes vardag och livet med cancer, och det enda jag kan tänka på när jag läser är hennes otroliga mod och styrka. Just nu har jag kommit 138 sidor in i boken och än så länge har hon bara gråtit en gång. För mig känns det helt absurt, hade jag varit den som levt med cancer med vetskapen om att jag skulle dö hade jag inte gjort något annat än att gråta. Hazel imponerar mig, hon verkar vara en tuff brud, lite av en besserwisser som inte är rädd för att uttrycka vad hon tycker och tänker.

Augustus gör en fantastiskt bra beskrivning utav Hazel som lyder “Du har så fullt upp med att vara du att du inte fattar att du saknar motstycke.”

Han beskriver hur sällsynt och fantastiskt det är med en tjej som bara vågar vara sig själv, precis som Hazel!

På tal om Augustus som då är den andra huvudpersonen i boken. En kille som saknar ett halvt ben men det ersätter han lätt med självsäkerhet. Men han är inte sådär kaxigt självsäker utan bara sådär underbart omtänksam och säker på sig själv, ja man kan säga att han tar Hazel med storm.

Det bästa med dem båda är deras personligheter tillsammans, hur de kan spela ut deras personligheter och bara vara sig själva just för att de båda är två poetiska litteraturälskare som går ihop som handen i handsken. Ren perfektion helt enkelt!