Det finns tre platser som spelar roll för boken, platser som författaren valt att förklara lite extra tydligt för oss läsare.

Först och främst och den mest självklara plats som beskrivs är sjukhuset. De flesta vet förmodligen redan hur ett sjukhus ser ut men John Green har verkligen gått in på detaljerna kring trästolarna med det blåa tyget i väntrummet och påsarna och maskinerna som omringar den gråa, plastiga sjukhussängen.

Nästa miljö som var den jag först fick bekanta mig med är rummet där Hazel tillbringar en plågsam timme i veckan med stödgruppen. Författaren beskriver hur hela gruppen träffas i en stenkyrka format som ett kors, hur dem sitter i en ring mitt i korset. Skärningspunkten ska då gestalta platsen för jesus hjärta. När Green beskriver det här ser jag framför mig en mörk och skum källare med kallt betonggolv och billiga trästolar. Jag tror inte jag är så långt ifrån rätt på den gissningen eftersom Hazel beskriver mötena med meningar som “Stödgruppen var förstås deprimerande som fan.” och “Så stödgruppen sög.”

Den tredje platsen som beskrivs är Hazels trädgård, Hazels egna plats i trädgården, där hon går ut för att tänka, för att ringa Augustus och för att gråta när det behövs. Det beskrivs hur hon sitter i det gröna gräset och stirrar ut mot den gamla gungställningen från Toys ’R’ Us som Hazel gungat på under sina friska barndomsår tillsammans med sin pappa.   

Jag gillar när författaren ger många rikliga detaljer om miljön då kan man som läsare sätta sig in i boken enklare och man riktigt slukas upp som om man själv befann sig i denna värld. Bättre läsupplevelse finns inte!