I min bok ”förr eller senare exploderar jag” så inträffar ett dödsfall, vilket man kan tycka är ganska uppenbart eftersom boken handlar om just cancer. Men jag själv tycker inte att det är just vid dödsfallets skede som bokens vändpunkt utspelar sig. Nej, detta sker några veckor innan då Agustus och Hazel befinner sig i Amsterdam, dem lever de lyckliga livet men efter hemfärden så berättar Agustus för Hazel om hur cancern har spridit sig och inom loppet av bara någon vecka förändras deras liv och också hela bokens handling. Agustus blir drastiskt sämre och han börjar dö långsamt. Bara några veckor efter detta dör han, självklart blir det en vändpunkt för boken när själva huvudpersonen försvinner ur berättelsen, men det är vid beskedet och vid insjuknandet som livet för både Hazel och Agustus och deras tidigare så vackra relation förändras totalt.

Självklart är det här fruktansvärt frustrerande för en läsare som inte vill ha något hellre än ett lyckligt slut på bokens sista sida. Man vill inget hellre än att två personer så menade för varandra ska få vara med varandra, och det finns inget som gör så ont som när man inser att det inte finns något man kan göra för att styra ödet, man kan bara vända på bladen, fortsätta läsa och låta allt som händer hända. Men samtidigt tror jag att det är just detta som gör boken till en sådan läsupplevelse, det är de dystra och fruktansvärda händelserna som lämnar de djupaste spåren.