Det finns ingen direkt vändpunkt i boken, den är bara tragisk rakt igenom. I slutet av boken sköljde känslan av vilket liv Amal har haft över mig, den känslan var jobbig kan jag säga.

Men något jag ändån tänkte på som gjorde Amals vardag i USA lite mer lättsam var den när hon fick träffa sin förlorade, judiske storebror för första gången. Livet efter att  dom länge satt sig ner och pratat blev lättare och hon hade nån att bolla historia med.  

Amal lärde sig att ta itu med det hon hade kvar, och en gång för alla berätta hela sin historia för sin dotter Sara.

Jag tycker att boken i stora drag är ganska enformig, det är alltid samma ord och samma visa, samma tragedi och samma smärta. Därför var det svårt att hitta en tydlig vändpunkt. När Amal får träffa sin bror Ismael eller som han i sin judiska familj heter “ David “ så är det på sitt sätt spänt, han är ju “Israel” och hon är Palestinier, men dom kommer över den tröskeln och kan sedan skapa ett ganska starkt band.

Träffen med Ismael får Amal att återvända dit hon en gång växte upp, där hon började sin livs resa, i Jenin. Dit tar hon även med sig dottern Sara. Dom träffar Huda, Amals bästa vän och det berättas historier efter historier efter all den tid dom mist tillsammans.