Miljön beskrivs inte med ord utan mer översiktligt. Det finns inga detaljer med olika färger, lukter och dylikt utan man får mer en känsla av hur miljön är och ser ut. Författaren har med beskrivande ord fått läsaren att känna den äckliga lukt av spyor och avföring som finns i dessa fattiga kvarter och inse hur smutsigt och, rättare sagt, skitigt det är i de fallfärdiga husen som håller på att rasa.På trottoarerna vid slumområderna så slänger man ut soporna på gatan och barnen har inget val utan måste leka i röran. En del letar efter mat till sig själva och sina familjer.

När jag läser boken så mår jag faktiskt illa. Matlusten och hungern försvinner direkt då det beskrivs hur de går i skit upp till knäna. Jag jämför denna bok, miljömässigt, med boken ”Pojken som kallades Det”. Miljön i boken är en del till att man blir fängslad och vill läsa vidare. Jag anser att författaren har gjort ett bra jobb med miljöbeskrivningen. Antagligen blir den så realistisk för att alltihopa är självupplevt, då författaren själv har levt i denna smutsiga miljö och dessa fräna lukter.